Tariffs, Empire, and Conflict: Trade Policy in Argentina (1895–1950)

Avhandlingen rekonstruerar den långsiktiga utvecklingen av Argentinas tullar med hjälp av detaljerade data på produktnivå, uppskattar effekten av diskriminerande handelspolitik på bilaterala handelsflöden, analyserar parlamentsdebatter om tullreformer med textanalysmetoder och undersöker sambandet mellan handelsöppenhet, immigration och arbetskonflikter i Buenos Aires. Genom att kombinera dessa olika angreppssätt—kvantitativ rekonstruktion, effektuppskattning, analys av politisk diskurs och mikroanalys av arbetsmarknaden—ger avhandlingen en fördjupande förståelse för hur handelspolitiken utvecklades och hur den formade, och formades av, politiska och sociala konflikter under Argentinas övergång från exportledd tillväxt till importsubstitution.

Avhandlingen visar att Argentinas ekonomiska utveckling inte kan förstås genom enkla berättelser om politiska skiften. Tvärtemot konventionell visdom var tullskyddet anmärkningsvärt högt i slutet av 1800-talet—betydligt högre än tidigare studier föreslagit—men detta tidiga skydd tjänade främst fiskala och politiska syften snarare än industriell utveckling. Höga tullar skyddade primärindustrier som socker, vin, tobak och läder för att upprätthålla politisk stabilitet mellan inlandets provinser och de kustnära jordbrukseliterna, samtidigt som de genererade betydande statliga intäkter. De mäktiga jordbruksexporteliterna i Pampas tolererade detta skydd eftersom det bidrog till att bevara agroexportekonomins vitala funktion: jordbruksinsatser var lågt beskattade, skatteintäkter stödde statens verksamhet och det regionala politiska stödet bibehölls.

Mellankrigstiden markerade en kvalitativ snarare än kvantitativ förändring i skyddsnivån. Skyddet utvidgades till nybildade industrier med potential att utvecklas, sektoriella ojämlikheter minskade och handelspolitiken blev mer aktiv i att forma tullnivåerna. Denna omvandling speglade förändringar i den politiska maktbalansen som drevs av ökad rösträtt, massmigration och framväxten av en urban arbetarklass. Argentinas diskriminerande handelspolitik under 1930-talet, särskilt fördraget med Storbritannien som gick under namnet Roca-Runciman, omorienterade handelsflöden samtidigt som det paradoxalt nog kombinerade brittisk dominans med industriell expansion, vilket gav upphov till nationalistiska känslor.

De tre centrala krafterna bakom Argentinas första globalisering—handel, migration och brittiskt kapital—förblev grundläggande för landets politiska ekonomi långt efter första världskriget. Strukturella arv från självständigheten, inklusive det fiskala beroendet av tullintäkter och regionala ojämlikheter, fortsatte att dominera handelspolitiken in på 1930-talet. Migrationens arv visade sig särskilt betydelsefullt: europeiska immigranter som förde med sig anarkistiska, socialistiska och syndikalistiska idéer förändrade i grunden Buenos Aires arbetsmarknader. Under mellankrigstiden blev strejker det främsta politiska verktyget för immigrantarbetare – särskilt sydeuropéer utan rösträtt – och handelsstörningar förstärkte arbetskonflikter, som förblev perifera i de formella politiska debatterna, där fiskala frågor och regionala intressen dominerade.

Argentinas utveckling under mellankrigstiden visar hur den första globaliseringens krafter fortsatte att forma politiska och sociala strider, även när den internationella ordningen föll sönder, vilket skapade motsägelser mellan brittiskt influerad protektionism, fortsatt exportberoende och immigrationsdrivna mobiliseringar, motsägelser som skulle definiera landets omstridda väg mot importsubstitution efter andra världskriget.