Professorn som slutade förklara och började undersöka
Vad händer med mänskligt omdöme när AI och digital teknik får en allt större plats i våra arbetsliv? För den nyblivna professorn Dina Koutsikouri är frågan central. I sin forskning undersöker hon hur människor, teknik och organisationer samspelar och hur digitalisering kan utformas för att stödja, snarare än ersätta, mänsklig erfarenhet, ansvar och beslutsförmåga.
Dina Koutsikouri, vad driver dig i din forskning?
– Nyfikenhet! En stark vilja att förstå något på djupet och att kunna förklara det som pågår hela tiden och som vi kanske tar för givet. Jag intresserar mig särskilt för vad som händer när vi introducerar ny teknik i en verksamhet. Hur leder man organisationer genom osäkerhet och lärande? Hur skapar vi arbetsmiljöer där tekniken stödjer människan, snarare än tvärtom? Och hur stödjer vi människor att kultivera omdömesförmåga?
Vad ser du att din forskning bidrar till?
– Jag hoppas att min min forskning kan bidra till en bättre förståelse för människans värde och roll i en alltmer digitalt medierad värld. Mellanmänskliga relationer är viktiga för vårt välbefinnande både på jobbet och i vardagen. Samtidigt ser vi att digital teknik förändrar hur vi möts och samarbetar. Därför tycker jag att det är viktigt att vi fortsätter diskutera hur teknik kan utvecklas och användas på ett sätt som stärker snarare än försvagar mänskliga relationer.
Finns det något ansvar i professorsrollen som du känner är särskilt viktigt?
– Jag tycker att professorsrollen handlar mycket om att bidra till andras utveckling och skapa hopp om att förändring är möjlig. En viktig del av rollen är att stötta doktorander och yngre forskare men också att vara en bra kollega. Man blir aldrig fullärd och det är karaktärsdanande! För mig är det också viktigt att fortsätta vara nära praktiken, eller vara “ute på fältet”; att intervjua och observera och förstå människors vardag i organisationer. Det är där de verkligt intressanta frågorna finns. Sist, och inte minst viktigt, är att bidra till långsiktiga och hållbara forskningsmiljöer, men också att vara med och formulera nya forskningsfrågor. Särskilt inom mina intresseområden.
Har det funnits någon särskild erfarenhet eller period i din karriär som har påverkat din inriktning?
– Min tid som industridoktorand gjorde ett djupt intryck på mig. Det var då jag upptäckte hur givande och utmanande det är att bedriva etnografiskt fältarbete och förstå hur människor samspelar med varandra i komplexa arbetsmiljöer, men jag hade svårt att hitta rätt angreppssätt.
Vi försöker ofta förstå och förklara för tidigt, i stället för att nyfiket undersöka vad som faktiskt händer och vad människor själva upplever som problem och utmaningar
Mina handledare ordnade ett möte med en forskare som arbetade med ”grounded theory” och det blev ett riktigt Eureka-ögonblick för mig. Plötsligt började jag se mönster i materialet på ett helt nytt sätt. Jag fick också möjlighet att träffa Barney Glaser, som är grundaren av ”grounded theory”-metoden. Jag minns särskilt när han avbröt mig mitt i en förklaring av min forskning och sa: “Stop talking – just go and find out what is going on” (”Sluta prata, gå och undersök vad som försiggår”). Då blev jag först lite ställd, men i efterhand har jag förstått hur viktigt det rådet var. Vi försöker ofta förstå och förklara för tidigt, i stället för att nyfiket undersöka vad som faktiskt händer och vad människor själva upplever som problem och utmaningar.
Vilka frågor vill du arbeta vidare med nu som professor?
– Just nu har jag inlett två väldigt spännande samarbeten. Det ena handlar om minutstyrning inom hemtjänsten och är kopplat till GPCC – Centre for Person-Centered Care vid Göteborgs universitet. Där är vi från Institutionen för tillämpad IT med och bidrar med kunskap kring systemomställning, digitala infrastrukturer och hur teknik, ledning och praktik behöver utvecklas tillsammans för att möjliggöra personcentrerad vård. Det andra samarbetet rör automatiserat beslutsfattande i offentlig sektor och vi försöker att bredda förståelsen för begreppet “human-in-the-loop” med särskilt fokus på medborgarens perspektiv, det vill säga dom som drabbas av automatiserade beslut.
Beskriv något som du forskat om som du tycker är viktigt att vi förstår bättre.
– Jag tycker att mänskligt omdöme i relation till AI och automatiserat beslutsfattande är en viktig fråga i vår samtid. Ju mer avancerad teknik som förs in i våra verksamheter, desto viktigare blir det att förstå vad mänskligt omdöme faktiskt innebär. Omdöme handlar om hur man tar in hela situationen, det handlar inte bara om att förhålla sig till fakta eller regler utan även levd erfarenhet, intuition, situationskunskap och ansvar. Inom exempelvis vården talar man ibland om den “kliniska blicken”, förmågan att uppfatta sådant som inte alltid går att mäta eller formulera i data. Vi människor behöver ofta fatta beslut trots att vi inte har all information. AI kan ibland skapa en känsla av kontroll och säkerhet, men det är viktigt att komma ihåg att intelligenta system också har begränsningar. Maskiner kan inte känna och förstå en situation som en människa kan. Teknik kan vara ett värdefullt stöd, men den kan inte fullt ut ersätta mänsklig erfarenhet, empati och omdöme.
Intervju av Agnes Ekstrand