Han söker nya sätt att behandla ledgångsreumatism

Reumatoid artrit, som även kallas ledgångsreumatism, är en autoimmun sjukdom. Det innebär att kroppens immunförsvar felaktigt börjar angripa den egna vävnaden. Ofta börjar symtomen i små leder i händer och fötter och kan därefter sprida sig till hela kroppen. 

Förr var reumatoid artrit förknippat med stort lidande och kunde leda till svåra funktionshinder och inflammation i inre organ, ibland med dödlig utgång. Idag har de flesta en god prognos och kan leva ett normalt liv, även om sjukdomen inte kan botas. 

Det finns dock en grupp patienter som inte blir lika hjälpta av dagens läkemedel. Man kan till exempel kan ha kvarstående symtom som smärta, svullnad och kraftig trötthet. Hur stor grupp det rör sig om ser olika ut i olika länder, beroende på vilka läkemedel man har tillgång till.

– Man brukar säga att upp till 20 procent har en svårbehandlad variant. Varför vissa svarar sämre på behandling är inte helt klarlagt, säger Mattias Svensson, forskare vid Avdelningen för reumatologi och inflammationsforskning vid Göteborgs universitet.

Får ett cancerlikt beteende

En av nyckelspelarna vid utvecklingen av reumatoid artrit är så kallade ledfibroblaster. Det är en form av bindvävsceller som finns i ett tunt membran på insidan av leden. Cellerna fyller en viktig funktion, då de producerar näring och håller rent i ledvätskan. Vid reumatoid artrit får de i stället ett cancerlikt beteende, där de ökar i antal, skapar inflammation och bidrar till att brosket i leden förstörs. 

Tillsammans med sina kollegor undersöker Mattias Svensson hur ledfibroblaster samspelar med immunförsvaret, både för att förstår hur beteendet startar och hur det skulle kunna stoppas. 

– Vi tror att immunförsvaret känner att det finns en skada och signalerar till bland annat ledfibroblasterna att reparera den. Men eftersom inflammationen blir kronisk, så bara fortsätter signalen, vilket kan göra att ledfibroblasterna anpassar sig och får det här destruktiva beteende, säger Mattias Svensson. 

I tidigare studier har han och hans kollegor upptäckt att personer med reumatoid artrit har förhöjda nivåer av ett protein som heter amphiregulin. Proteinet utsöndras av vissa celler i immunförsvaret, bland annat medfödda lymfoida celler (ILC). Normalt reglerar proteinet cellers tillväxt och ser till att vävnad läker.

– Vår hypotes är att de här immuncellerna, ILC, ansamlas i leden och utsöndrar amphiregulin. Över tid leder det till att ledfibroblasterna börjar uppvisa det här destruktiva beteendet, säger han. 

Undersöker samspel med nervceller

Det finns idag inga läkemedel som riktar sig direkt mot sjukdomsmekanismerna i den artritiska leden. Dagens läkemedel verkar bredare genom att till exempel dämpa inflammation generellt i kroppen. 

Målet med Mattias Svenssons forskning är att förstå sjukdomsmekanismerna mer detaljerat, så att man kan utveckla mer effektiva läkemedel som riktar sig direkt mot själva sjukdomsprocessen.

Två tänkbara ingångar är att antingen att bromsa immuncellernas produktion av amphiregulin, eller att stoppa signalen som immuncellerna skickar till ledfibroblasterna.

– Det pågår mycket forskning och flera läkemedel har testats. Tyvärr har de inte gett tillräckligt goda resultat. Utmaningen är att fibroblaster finns i flera delar kroppen, inte bara i leder. Det gäller att hitta något som slår lokalt och som inte får en negativ påverkan på immunförsvaret. Vi har sett i djurstudier att man kan slå ut amphiregulin utan att det ger någon stor negativ påverkan, säger han. 

Mattias Svensson undersöker också hur smärta i sig kan påverka inflammation och hur samspelet mellan nervceller och immunceller kan driva sjukdomsförloppet. Vissa patienter kan ha kvarvarande smärta, trots att själva inflammationen i sig är under kontroll. 

– Kanske fortsätter nervcellerna att aktivera immunceller, och driver på så sätt en ond cirkel som vi behöver hitta ett sätt att bryta. Hur nerv- och immunsystemet samspelar för att reglera inflammation är väldigt spännande och ett område som fortfarande är relativt outforskat i reumatoid artrit, säger han. 

Vanligare hos kvinnor

Reumatoid artrit är tre gånger vanligare bland kvinnor än bland män. Det tros delvis bero på könshormoner, men även könskromosomer kan spela in. Det senare är något Mattias Svensson också undersöker, tillsammans med forskare vid Lunds och Uppsala universitet. 

– På gruppnivå är män känsligare för infektioner och kvinnor är känsligare för autoimmuna sjukdomar. X-kromosomerna innehåller många komponenter som är viktiga för immunförsvaret och kvinnor har två av dem. Vi har hittat ett spännande sätt att studera det på som jag inte vill gå in på i detalj. Men vi har gjort en intressant studie som jag hoppas publiceras senare i år, säger han. 

Det är inte heller klarlagt var autoimmuna sjukdomar startar och varför. Tillstånden kan utvecklas under lång tid och vissa patienter kan påvisa antikroppar upp till 20 år innan sjukdomen debuterar. 

Den ena teorin är att sjukdomen startar i lungorna. Rökning ökar till exempel risken för reumatoid artrit betydligt. Den andra teorin är att sjukdomen startar i tarmen. Det är något Mattias Svensson undersökte under sin postdok vid La Jolla Institute for Immunology i San Diego, USA. 

– Det finns en gen som ökar risken för både inflammatorisk tarmsjukdom och reumatoid artrit. Vi kunde visa att möss som hade den här genen insjuknade i reumatoid artrit både om de fick en låggradig inflammation i tarmen och om de fick tarmbakterier från patienter med reumatoid artrit, säger han. 

Drivs av att göra nya upptäckter

Mattias Svensson är uppvuxen i nordöstra Skåne. Efter gymnasiet funderade han på att bli både arkitekt och sjuksköterska, men valde till slut det biomedicinska området. Han var nyfiken på forskning, något som förstärktes när han gjorde sin masteruppsats i Kanada. Väl hemma i Sverige blev han doktorand vid Sahlgrenska akademin. Han disputerade 2014 och tillbringade därefter nästan sex år i USA. 

– Det var en väldigt inspirerande och rolig tid, både jobbmässigt och att bo i Kalifornien. Det fanns enormt mycket resurser och ett väldigt driv. Känslan var att man kunde göra nästan vad som helst. På våra seminarier föreläste nobelpristagare och de största immunologerna som man tidigare bara läst om. Samtidigt fick man jobba extremt hårt, det fanns inte direkt någon balans mellan arbete och fritid.  

I början av 2020 återvände han till Göteborgs universitet för att etablera sin egen forskargrupp. Sedan 2024 är han även avdelningschef. Praktiskt labbarbete är fortfarande det han tycker är roligast, trots att administrativa uppgifter nu upptar en större del av hans tid – från att söka anslag, till att driva avdelningen framåt och skapa en inspirerande miljö där medarbetarna kan utvecklas. 

– Jag tror min främsta drivkraft är att upptäcka nya saker. Det roligaste är fortfarande att vara på labbet och se vad som händer under olika försök. Att bygga upp hypoteser, som man sedan undersöker. Trots att vi har mycket kunskap, så finns det fortfarande otroligt mycket mer att upptäcka, säger han.

TEXT OCH FOTO: KARIN ALLANDER