Hon den nya partiledaren. H-pronomen i och strax utanför nominalfrasen

Abstract

Seminariet handlar om svenska h-pronomen som används förenat med en nominalfras. Med h-pronomen avses de allmänt förekommande hon och han, men även det neutrala hä som finns i vissa dialekter; hen tar jag däremot inte upp. I hur stor utsträckning h-pronomen kan stå förenade varierar både diakront och geografiskt. Jag kommer vid seminariet att presentera data från fornsvenska, olika traditionella svenska dialekter samt från nutida svenskt standardspråk. I fornsvenskan är förenad användning av h-pronomen mycket ovanlig. De få belägg som noterats involverar en enkel h-form kombinerad med en nominalfras som i (1) nedan. Reinhammar (1975) menar att h-formen här är ett självständigt pronomen, med den efterföljande nominalfrasen som ett slags apposition. 

(1) gak hoghswala hona jwmfruna ’gå och trösta henne, jungfrun’ (Geete 1902:263)

I många traditionella dialekter utvecklas h-pronomenen till mer integrerade delar av den följande nominalfrasen. Mest spridda är h-demonstrativerna, som kan vara enkla (se 2a nedan) eller komplexa (se 2b). I dialekterna utvecklas också h-artiklar av olika slag. I (3a) visas en bestämd artikel, i (3b) två propriella artiklar. De propriella artiklarna saknar standardspråklig motsvarighet (Delsing 2003; Johannessen & Garbacz 2014).

(2a) han daen ’den här dagen’ (Nuckö, Estland; Reinhammar 1975:77)
(2b) hä da husä ’det där huset’ (Malung, Dalarna; Petzell u.u.)

(3a) håon hyägär näsaboron ’den högra näsborren’ (Åboland, Finland; OFSF: hon)
(3b) en Erik ha jifft sä vä a Lisa ’Erik har gift sig med Lisa’ (Allmänt nordsvenskt; Delsing 2003:21)

I standardspråket har jag inte kunnat belägga någon egentlig utveckling från det fornsvenska systemet förrän under 1900-talet. Tidigast är en förenad användning av h-pronomen som i någon mån liknar dialekternas propriella artiklar (se 4a nedan från Delsing 2003:23; jfr 3b), men som uppenbarligen har en vidare användning än enbart med egennamn och som dessutom ger en tydlig semantisk effekt, till skillnad från de propriella artiklarna. I (4b) kombineras således h-pronomenet med en helt vanlig nominalfras, och h-formens funktion tycks vara att signalera att mottagaren förmodligen känner till referenten i fråga; inte sällan åtföljs hela frasen också av ett avslutande ”du vet”. Den här sortens h-pronomen har tidigare analyserats som ett slags demonstrativer (Johannessen 2008). Jag föredrar att kalla dem logoforiska h-former, en term föreslagen av Kinn & Larsson (2022) mot bakgrund just av den mottagarintegrerande dimension som de tillför; termen demonstrativ reserverar jag för h-former som likt artiklar är mer integrerade i nominalfrasen. 

(4a) Har du talat med hon Lisa?
(4b) Kommer du ihåg hon den långa gatumusikanten som spelade luta?

I en kommande artikel (Petzell u.u.) tar jag upp ett par ytterligare typer av förenade h-former i nutida talspråk (och talspråksnära skrift). De ansluter semantiskt till den logoforiska typen, men är syntaktiskt mer lika de dialektala h-formerna, vilket visas i (5) nedan; i (5a) ingår h-formen i en komplex demonstrativ (jfr 2b), i (5b) tycks den fungera som framförställd artikel (jfr 3a).

(5a) Och så har du hon där snygga kvinnan i KD som går runt och pratar om landsförräderi (Flashback 2016)
(5b) Andra vågen hade inte blivit lika allvarlig, om han snygga killen på Folkhälsomyndigheten hade varit kvar. (Twitter 2020)

På seminariet kommer jag att presentera grammatiska analyser av de olika användningar av h-former jag kan belägga i svenskan. Jag är särskilt intresserad av att försöka förstå hur det går till när självständiga h-pronomen successivt utvecklas till mer integrerade delar av andra nominalfraser. Ofta kan de olika utvecklingsstegen analyseras som att h-formen genomgår ett slags frasstrukturell grammatikalisering (Roberts & Roussou 2003, van Gelderen 2004). Ett intressant undantag utgör den enkla logoforiska typen i (4). H-formen tycks nämligen ha samma struktur som ett självständigt pronomen; avsaknaden av kasusböjning kan förklaras separat. Det är istället själva den syntaktiska förknippningen mellan h-form och nominalfras som fjärmar konstruktionen från den rena sidoordningen, appositionen, som alltså får betraktas som ursprunglig (jfr 1). Inspirerad av Abneys (1987) banbrytande förslag att nominalfraser och satser har väldigt likartad struktur kommer jag på seminariet att testa idén att den logoforiska typen kan analyseras som en nominal pendang till inbäddad V2.

Referenser

Abney, S., 1987. The English noun phrase in its sentential aspect. Diss. MIT.

Delsing, L.-O., 2003. Syntaktisk variation i nordiska nominalfraser. I Ø. A. Vangsnes, A. Holmberg, & L.-O. Delsing (red.), Dialektsyntaktiska studier av den nordiska nominalfrasen (s. 11–64). Novus.

Geete, R. (utg.), 1902. Helige mäns lefverne. SFSS 34. (Aktuell handskrift från slutet av 1400-talet.)

Johannessen, J. B. 2008. The pronominal psychological demonstrative in Scandinavian: Its syntax, semantics and pragmatics. Nordic Journal of Linguistics, 31(2), 161–192. https://doi.org/10.1017/S0332586508001923

Johannessen J. B. & P. Garbacz, 2014. Proprial articles. Nordic Atlas of Language Structures (NALS) Journal, Vol. 1, 10-17.

Kinn, K., & I. Larsson, 2022. Pronominal demonstratives in homeland and heritage Scandinavian. Nordic Journal of Linguistics, 45(3), 281–309. https://doi.org/10.1017/S0332586521000305

OFSF = Ordbok över Finlands svenska folkmål. 2024. Helsingfors: Institutet för de inhemska språkens webbpublikationer 33. URN:NBN:fi:kotus-201330. Adress: https://kaino.kotus.fi/fo/

Petzell, E. M., u.u. Förenat hon och han i diakron belysning. I D. Håkansson, L. Horneman Hansen, T. Landh, L. Mårtensson & C. Östman (red.), Svenska språkets historia 18. Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet.

Reinhammar, V., 1975. Pronomenstudier. Almqvist & Wiksell.

Roberts, I., & A. Roussou, 2003. Syntactic change: A minimalist approach to grammaticalization. Cambridge University Press.

van Gelderen, E., 2004. Grammaticalization as economy. John Benjamins Publishing Company.