Carrie Mae Weems bor i Syracuse, New York och är den första afroamerikanska kvinnan att motta Hasselbladpriset. Den 14 oktober kommer utställningen Carrie Mae Weems – Hasselbladpriset 2023 att öppna på Hasselblad Center.
Carrie Mae Weems: ”Samtidigt med de radikala förändringar som sker runt om på kulturinstitutioner idag, och som den första afroamerikanska kvinna att ta emot Hasselbladpriset, kanske vissa säger att ’det är på tiden!’. Ändå är jag mållös över att få ta emot Hasselbladpriset. […] Att bli erkänd innebär ansvaret att hålla det löfte som jag givit mig själv och till det fotografiska fältet; att rikta ljuset mot vår tids mörkare hörn och därigenom, med en känsla av värdighet och ödmjukhet, belysa en väg framåt."
Stiftelsens motivering till valet av Carrie Mae Weems
som 2023 års Hasselbladpristagare lyder:
Carrie Mae Weems arbeten har i årtionden förutspått några av vår tids mest angelägna frågor – kampen för jämlikhet och mänskliga rättigheter – med orubblig visuell och etisk kraft. Hennes konstnärskap är till sin natur aktivistiskt, gripande och lyriskt. Hon skapar suggestiva, starka tablåer och konfronterar smärtsam historia, institutionell makt och social diskriminering. Kärnan i Carrie Mae Weems omfattande konstnärskap är fotografi, men hon arbetar också med video, text, multimediala installationer och performance. Hon medverkar ofta själv i sina arbeten och förkroppsligar och hyllar på så sätt det svarta kvinnliga subjektet.
ARTIST BIOGRAPHY
Carrie Mae Weems bor i Syracuse, New York. Hon föddes 1953 i Portland, Oregon, i en familj med bakgrund som jordbrukare (sharecroppers) i den amerikanska södern. Efter gymnasiet flyttade Weems till San Francisco för att studera modern dans och blev politiskt aktiv som facklig organisatör samtidigt som hon arbetade på en klädfabrik för att försörja sig. Weems fick sin första kamera i födelsedagspresent på 21-årsdagen och använde den till en början mer för politiska snarare än kreativa syften. Först senare närmade hon sig bildkonsten och tog sin Bachelor-examen vid 28 års ålder och sin Master of Fine Art-examen tre år senare. Samtidigt som hon stude- rade, började hon arbeta med sin första stora serie där hon fotograferade vänner och familj, med titeln ”Family Pictures and Stories” (1978).
Hon arbetar mest med fotografier som hon tagit själv, men vissa verk baseras också på arkivbilder, som serien ”From Here I Saw What Happened and I Cried” (1995–96) som förhåller sig till det visuella våldet i etnografiska bilder. Hon placerar ofta sig själv i bilderna och förkroppsligar och hyllar på så sätt inte bara det svarta kvinnliga subjektet inom en specifik historisk kontext, utan gör också ämnet tidlöst och närvarande. Ett tidigt exempel på detta är den uppmärksammade serien ”Kitchen Table Series” (1990) – en berättelse om en svart kvinnas liv som utspelar sig i iscensatta scener i ett kök. Serien skildrar till synes vardagliga händelser ur en kvinnas liv med köket som symbolisk fond. Sedan dess har hon kontinuerligt uppmärksam- mat representationen av svarta kvinnor, till exempel i ”Not Manet’s Type”
(1997). I dessa verk medverkar Weems som en persona, exempelvis i de nyare serierna ”Roaming” (2006) och ”Museums” (2006) där hon uppträder som en svartklädd gestalt svävande genom stadsrummet. Verket ”Slow Fade to Black” (2010–11) hedrar afroamerikanska kvinnor inom underhåll- ningsbranschen. Porträtten är medvetet oskarpa – en kommenterar till deras osynliggörande. Fotografisk representation i ”Colored People” (1989– 90) är en kritisk granskning av rasism, skönhetsideal och sociala värden.
Carrie Mae Weems arbetar ofta uttryckligen politiskt i sitt utforskande av rasism och afroamerikanska erfarenheter. Hon har länge undersökt slave- riets smärtsamma historia och engagerat sig i den afrikanska diasporan i verk som ”Sea Island Series” (1991–92), ”Slave Coast” och ”Africa”, de två sistnämnda två från 1993. Hon har genomfört djupgående studier på museer och i arkiv som resulterat i kritiska återaktiveringar av historiskt bildmaterial som i serien ”From Here I Saw What Happened and I Cried” (1995–96), ”The Jefferson Suite” (1999) och ”The Hampton Project” (2000). I slutet av 1990-talet började Weems arbeta med video, men stillbilds- fotografi har förblivit centralt i hennes arbete. Två av hennes kortfilmer är ”People of a Darker Hue” och ”Imagine If This Were You” (båda 2017), som behandlar polisbrutalitet mot afroamerikaner och våld bland svarta.
Weems har undervisat i fotografi vid flera högskolor, inklusive Syracuse University, New York. Tillsammans med Deborah Willis, Dawoud Bey och Lonnie Graham grundade hon Social Studies 101 (2002), ett konstnärskol- lektiv som drev en antivåldskampanj, Operation Activate (2011), i Syracuse som omfattade slagord som ”En man blir inte en man genom att döda en annan man.” År 2012 startade hon mentorskapsprogrammet Institute of Sound and Style. År 2020 ledde hon konstkampanjen Resist COVID Take 6! i syfte att tacka anställda inom samhällsbärande funktioner under corona- pandemin och uppmärksamma den oproportionerliga stora påverkan som coronaviruset hade hos svarta, bland ursprungsbefolkningen och andra minoritetsgrupper i USA.
