William Kentridge utsedd till hedersdoktor vid Konstnärliga fakulteten

William Kentridge föddes i Johannesburg 1955 och har blivit en av Sydafrikas internationellt mest välkända samtidskonstnärer. Hans konstnärskap omfattar en rad olika uttrycksformer, från kolteckningar och animerad film till teater och opera. Teckningen står fortfarande i centrum för hans arbete och utvecklas ofta till större produktioner genom samarbeten med musiker, kompositörer, scenkonstnärer och andra konstnärer.
– Nästan alla mina verk har teckningen som utgångspunkt. Ibland sätts teckningen i rörelse och blir animation. Ibland finns det skådespelare framför den projicerade animationen, och då blir det teater. Ibland tillkommer musik och då blir det opera.

Johannesburg som utgångspunkt

Trots sin internationella karriär har Kentridge bott kvar i Johannesburg hela sitt liv. Att stanna på en och samma plats har gjort det möjligt för honom att utveckla långvariga kreativa samarbeten och följa stadens förändringar under flera decennier.
– Efter att ha bott i Johannesburg i 70 år, och större delen av mitt liv i samma hus, har jag fått en djup förankring, inte minst genom de människor jag har samarbetat med i årtionden, säger han.

Han menar att en djupare förståelse för en plats, i det här fallet Johannesburg, också kan ge insikter om andra samhällen.
– Det ger en sorts föraning om vad som kan komma att ske på många andra platser i världen.

Johannesburg och Sydafrikas historia är återkommande teman i Kentridges konstnärskap, där han behandlar kolonialism, apartheid och politiskt våld. Snarare än att erbjuda entydiga svar utforskar han hur vi formar vår förståelse av historien och världen omkring oss.

För Kentridge består konstverk av fragment från världen som sätts samman på nya sätt. Den processen kan synliggöra den osäkerhet som ligger till grund för vår förståelse av oss själva och vår omvärld.
– Det är lätt att veta vad man är emot. Den svårare frågan är vad som kommer sedan, när det man motsatte sig är borta.

När den mindre bra idén blir den mer intressanta

År 2016 var Kentridge med och grundade Centre for the Less Good Idea, en verksamhet för experimentella och kollaborativa konstnärliga praktiker.
– Namnet kommer från ett afrikanskt ordspråk som lyder: ”Om en bra läkare inte kan bota dig, sök upp den mindre bra läkaren.”

Idén har en nära koppling till Kentridges egen arbetsprocess. Han berättar hur han, när han började arbeta med animation, försökte sudda ut sina kolteckningar helt mellan varje bildruta. Han ville att varje ny bild skulle vara ren, utan spår av den föregående teckningen.
– Hur mycket jag än försökte lyckades jag aldrig sudda ut allt fullständigt. Det fanns alltid spår kvar bakom det jag tecknade när bilden förändrades. Och för mig var det ett fel.

Med tiden insåg han att det han först hade betraktat som ett misstag i själva verket var en av filmernas mest utmärkande egenskaper.
– Så småningom insåg jag att spåren av tidigare bilder, och den tid som de fångade, var några av teckningarnas mest utmärkande kvaliteter.

Erfarenheten speglar hans övertygelse om att konstnärer måste vara öppna för upptäckter som uppstår under själva skapandeprocessen, snarare än att utgå från att de redan vet vad resultatet ska bli.
– En poet skrev en gång att en dikt måste veta mer än poeten. Om poeten redan vet allt som dikten kommer att göra, varför då bry sig om att skriva den?

Att lära sig känna igen det oväntade

Det här synsättet präglar också Kentridges tankar om konstnärlig utbildning. På frågan om konststudenter bör fokusera på att veta vad de vill göra eller på att känna igen något oväntat när det uppstår, lägger han större vikt vid det senare.
– Jag anser att konstnärer bör prioritera att känna igen oväntade möjligheter när de uppstår i den kreativa processen, snarare än att i förväg bestämma vad de vill uppnå.

Han betonar att det inte innebär att man ska avstå från att läsa, tänka eller förbereda sig. Däremot ska konstnärer inte känna att de måste ha löst alla frågor innan de börjar arbeta.
– Det är inte ett argument mot att läsa eller tänka, utan mot föreställningen att man inte kan börja förrän man har löst alla problem i förväg.

Kentridge menar också att yrkesverksamma konstnärer kan spela en viktig roll i konstnärlig utbildning genom att dela med sig av sina erfarenheter och visa studenter att det finns många olika vägar till att bli konstnär. De kan också fungera som en motvikt till tendensen vid vissa konsthögskolor att kräva att konstnärer ska kunna förklara och planera sitt arbete i förväg.

För Kentridge erbjuder konsthögskolor också en viktig gemenskap för unga konstnärer, som annars kan möta stor osäkerhet när de avslutar sina studier och börjar arbeta självständigt.
– Många unga konstnärer brottas med den här typen av oro, och yrkesverksamma konstnärer kan bidra med perspektiv och ibland också en viss trygghet.

Ett hedersdoktorat i Göteborg

Även om Kentridge har besökt andra delar av Sverige är Göteborg en ny bekantskap. För honom innebär hedersdoktoratet en möjlighet att upptäcka hur hans konstnärskap får gensvar även utanför den plats där det har vuxit fram.
– För mig är det också glädjande att upptäcka att mitt arbete, som är väldigt lokalt och starkt förankrat i Johannesburg, får genklang i andra delar av världen. Det är en bekräftelse som betyder mycket för mig.