Hoppa till huvudinnehåll
Bild
Louise Glück
Foto: Gasper Tringale
Länkstig

Nobelpristagare ger värdefulla perspektiv i vår tid

Publicerad

Årets nobelpris i litteratur går till den amerikanska poeten Louise Glück. Hon får priset ”för hennes omisskännliga poetiska röst, som med sträng skönhet gör den enskilda människans existens universell”.
− Jag har läst Louise Glück med nya glasögon efter beskedet, säger Joel Duncan, forskare i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet.

Louise Glück föddes 1943 i New York och debuterade som poet 1968 med Firstborn. Sedan dess har hon utkommit med ytterligare ett 10-tal diktsamlingar. 1993 fick hon Pulitzerpriset i poesi för The Wild Iris.

Hennes poesi kännetecknas av en intim och lågmäld karaktär. Bland motiven finns kärlek och olika familjerelationer.

− Jag uppfattar hennes författarskap som del av en bekännelsetradition i USA som härstammar från poeter som Robert Lowell och i viss mån Sylvia Plath. Det är en uppriktig poesi full av patos. Men de mer experimentella poeter jag skriver om är kritiska till just denna tradition för att den har ett relativt stabilt berättarjag som inte ifrågasätter språkkonventioner eller experimenterar formellt för att komma åt nya uttryckssätt, säger Joel Duncan.

Själv undersöker han hur bilens produktion, användning och ställning i samhället har påverkat formen på den amerikanska poesin under hela 1900-talet. Och därför är Louise Glück intressant för hans forskning.

− Hon skriver återkommande om bilen som en del av större livskriser, där bilens frånvaro eller nedgång skapar möjligheter för nya iakttagelser som kan uppstå i glappet mellan det vi vill uppnå och det vi verkligen åstadkommer, säger han.

Förnyat intresse för poesi

Att en kvinnlig poet fick priset överhuvudtaget är stort, enligt Maria Proitsaki, som undervisar i engelska vid Göteborgs universitet.

− Jag har följt henne sedan 90-talet och har länge undrat varför man inte uppmärksammar sådana skarpa diktare mer, och varför det är så få som läser sådan poesi. Men det finns ett förnyat intresse för poesi nuförtiden och Nobelpriset i år bekräftar detta, säger hon.

Bild
Louise Glück

Louise Glück skriver om intima relationer och om naturen, och hennes bildspråk är detaljrikt, berättar Maria Proitsaki.

− Glücks The Wild Iris från 1992 ligger varmast i mitt hjärta. När min dotter Iris föddes, köpte jag en kopia av boken till henne och läste Iris-dikten om och om igen, fast det inte är en barndikt direkt. Man har sagt om hennes dikter att de har en sorgsen ton, och att ensamhet och döden alltid gör sig påminda. Men jag tycker att hennes vers har en närmast renande förmåga. Hon iakttar världen förundrat och med en klar blick.

Rörd av hennes dikter

Efter att ha nåtts av dagens besked har Joel Duncan läst i Ararat, Louise Glücks bok som kom på svenska 2019.

− Jag blir rörd av hennes dikter, som behandlar tematik om döden inom familjen på ett sätt som många läsare säkert känner igen sig i idag på grund av coronapandemin. I Ararat framstår upplösningen av jagets anknytningar som kanske den enda säkerheten, och till och med som en tröst, något att åstadkomma. Jag kan också förstå hur hon tilltalar just en svensk publik när hon skriver om vikten av tystnad och stillhet. Som en av hennes dikter i Ararat lyder: ”When I’m quiet, that’s when the truth emerges”.

Och även Maria Proitsaki betonar den betydelse Louise Glücks poesi kan ha för läsarna.

− 2020 är ett sådant år där förvirring, polarisering och en enorm rastlöshet har tagit grepp om oss alla, i hela världen. Glücks dikter ger perspektiv som är värdefulla i en sådan tid, eftersom de ger upphov till reflektion och förhoppning. Hon stannar till och närmar sig det som finns i jorden innan det blir en blomma, hon ägnar sig åt den vilande möjligheten som finns även när den är undangömd.

Text: Thomas Melin