Ett yrkesliv med matematiken – Mats Andersson går i pension efter 46 år

När jag träffar Mats håller han på att städa sitt kontor. En stor soptunna står inne på rummet och trots att han har kommit en bra bit på vägen finns en oändlig mängd papper, böcker och annat smått och gott kvar att gå igenom.

– Det hade varit lättare om man bara kunde slänga allt, säger Mats lite skämtsamt.

Mats har arbetat på Institutionen för matematiska vetenskaper sedan 1980 och nu, på andra sidan kontorsstädningen, väntar pensionen.

Att Mats skulle ägna sitt arbetsliv åt matematik var inte en självklarhet från början. Efter gymnasiet valde han att studera vidare främst för att få studiemedel, och matematik var något han hade haft någorlunda lätt för under skoltiden. Första året av studierna fokuserade han dock till stor del på något helt annat.

– Jag hade en ambition att spela piano och första året ägnade jag mig huvudsakligen åt att öva pianospel, så det blev inte så många poäng tagna. Jag sökte till musikhögskolan men kom inte in. När jag insåg det så lade jag mitt fokus på matematiken i stället och tentade av sådant som jag hade missat under året.

Även om det var lite av en tillfällighet att Mats valde just matematiken fanns ett intresse för undervisning sedan tidigare. Det skulle visa sig leda honom vidare inom akademin även efter studierna.

– Jag tyckte att det var roligt att hjälpa klasskamrater redan på gymnasiet, så jag började med övningsundervisning efter ett år på matematikstudierna. Sedan tänkte jag att det vore ju väldigt praktiskt om man kunde hålla på med detta och få en fast inkomst. Så jag blev doktorand vid institutionen 1980 och har varit här i olika befattningar sedan dess.

Att följa ett områdes utveckling

Mats forskar inom flerdimensionell komplex analys, ett forskningsfält som inte ser likadant ut idag som när han började.

– Det är inte så jättemycket saker som är roliga med att bli gammal, men det har varit roligt att ha fått se hur ett område har utvecklats och förändrat sig sedan tidigt 80-tal.

Utvecklingen har bland annat inneburit att det som vid den tiden uppfattades som ett någorlunda sammanhängande område har delat upp sig och breddat sig i olika riktningar.

– Mycket av det som folk håller på med idag har nära kopplingar till områden som många säkert såg som ganska avlägsna för 40 år sedan.

Mats understryker att det mesta givetvis utvecklas under så lång tid, men lyfter fram undervisningen som ett exempel på något som inte förändrats i samma utsträckning.

– En del kurser undervisar vi ungefär på samma sätt som när jag började, med föreläsningar och övningsuppgifter och med krita och tavla. Det är klart att en del har utvecklats och förändrats där med, men man har funnit att ganska mycket av det som har utmejslats och som redan hade satt sig på 80-talet fortfarande fungerar ganska bra.

Gemenskap som främjar forskningen

Likt Mats forskningsfält har även Institutionen för matematiska vetenskaper genomgått stora förändringar sedan han började.

– När jag började var vi en väldigt liten institution. Sedan anställdes fler och fler lärare i takt med att studentkullarna ökade och det kom också mer forskningspengar. Idag har vi väldigt många fler forskare och lärare och många av dem har sin utbildning och bakgrund från andra lärosäten, och inte minst andra länder, vilket har bidragit till att vitalisera och bredda vår verksamhet.

Att institutionen har utvecklats på det här sättet har också bidragit till att Mats valt att stanna kvar år efter år.

– Just på grund av att vår institution har expanderat så mycket har det också kommit väldigt mycket ny stimulans och nya impulser, och därför har det hela tiden varit spännande. Att komma till lunchrummet och kunna höra massvis med olika språk talas och känna att de som jobbar här känner sig välkomna och trivs gör ju att det är roligt att vara här.

Något annat som bidragit till att Mats stannat kvar är att han tycker att det finns en mycket sympatisk och respektfull stämning på institutionen. En god stämning och gemenskap är också en förutsättning för en framgångsrik forskningsmiljö, menar Mats.

– Av de saker man kan påverka är det absolut en viktig komponent. Det krävs såklart forskningsanslag och många olika saker, men det är också viktigt att man är i en miljö där man kan ta vara på möjligheterna – att det finns en respektfull och uppmuntrande stämning där man blir pushad av sin omgivning att faktiskt anstränga sig.

Från doktorand till avdelningschef

Sedan Mats började som doktorand på institutionen har han haft flera olika roller. De senaste tio åren har han haft uppdraget som chef för avdelningen för algebra och geometri.

Att han skulle bli avdelningschef var inget han hade trott från början. När han fick frågan var han egentligen inställd på att återigen kunna fokusera på undervisning och forskning, efter ett antal år med ett ledningsuppdrag i Lärarutbildningsnämnden vid Göteborgs universitet. Det fanns dock något i chefsrollen som gjorde att han tackade ja.

– Jag pratade med en tidigare avdelningschef och insåg att det inte bara handlade om möten och administration, utan även om personalansvar som jag inte hade haft tidigare. Att få prata med medarbetare, vara ett bollplank och se hur man i bästa fall kan bidra, det var något som jag tyckte skulle vara roligt.

Nu, efter tio år som avdelningschef, kan Mats konstatera att han har trivts med rollen och den typ av ansvar och kontakt den har inneburit.

– Det är många saker som har varit tillfredsställande, inte minst att få följa sina medarbetares arbete och utveckling.

Färre plikter och inga fasta planer

Mats kommer att fortsätta som professor emeritus på institutionen för att slutföra de forskningsprojekt han är inblandad i, något han själv beskriver som ”ett slags mjuk övergång till duvmatningen”. Han ser fram emot en tid med inte alltför många plikter och att slippa ställa väckarklockan. Än så länge har han dock inga konkreta planer för pensionstiden och han har svårt att föreställa sig exakt hur det nya livet kommer att se ut.

– Liksom så gott som alla andra som går i pension, så har jag aldrig gjort det tidigare, så jag vet inte hur det kommer att kännas.

Två saker kan han dock säga med största säkerhet:

– Vi är överens, min fru och jag, om att vi inte ska skaffa hund och att vi inte ska köpa hus i Spanien. De två grejerna, där är det klart – inget husdjur och inget Medelhav.

Text: Julia Romell