Danmark som kolonialmakt

Bild

Huvudsyftet med projektet, där också Dimitrios Theodoridis vid Stockholms universitet medverkar, är att undersöka hur ojämlikheten i en västindisk slavkoloni utvecklades på sikt, berättar Klas Rönnbäck. 

– Vi vill också studera hur viktiga händelser påverkade slavsamhällena, som ockupationen under Napoleonkrigen 1802–1807, avskaffandet av transatlantisk slavhandel, vilket för Danmarks del skedde 1803, samt upphävandet av slaveriet i Danska Västindien 1848. Resultaten vill vi sedan jämföra med ojämlikhet i kolonier som inte var slavsamhällen, som dagens USA och Kanada.

Att många europeiska länder, från 1600-talets början och ända in på 1900-talet, skaffade besittningar i andra delar av världen berodde förstås på att de ville åt eftertraktade råvaror. Men det handlade också om prestige och stormaktspolitik i en värld där exploatering av andra folk eller landområden inte uppfattades som moraliskt fel. Också Sverige hade kolonier, som västindiska Saint-Barthélemy. Svensk kolonialism blev dock aldrig särskilt lyckosam, berättar Stefania Galli. 

– Danmark däremot var mer engagerat och hade exempelvis ett handelsfort i dagens Ghana vars huvudfunktion var att sälja slavar till socker-, bomulls- och tobaksplantager. I relation till sin folkmängd var Danmark faktiskt störst inom slavhandel bland kolonialmakterna; mellan 1680 och 1803 skickades hela 130 000 slavar från det danska fortet till Karibien, varav cirka 50 000 hamnade i Danska Västindien, det vill säga öarna Sankt Croix, Sankt Jan och Sankt Thomas. De som tjänade på verksamheten var plantageägarna och slavhandlarna. För danska staten var det mindre lönsamt; att hålla ett fort i Afrika och transportera slavar över Atlanten blev till slut en alltför stor kostnad.

Att det är just dansk kolonialism med slavhandel som står i fokus för projektet beror inte på att danska besittningar är mer intressanta än andra. Snarare kan danskt utnyttjande av slavar utgöra ett exempel som går att använda även för att förstå utvecklingen hos övriga kolonialmakter, berättar Stefania Galli.

– Det som gör Danmark intressant är istället att man där, precis som i Sverige, höll ovanligt noggrann koll på sin befolkning. Från åren 1754–1917 finns därför miljontals dokument bevarade som dessutom är digitaliserade. Vi vet därför kön och ålder på slavarna samt, efter slaveriets avskaffande, också deras namn. Dessutom finns här uppgifter på vilka slavar som ansågs bra och vilka som uppfattades som bråkiga.

Bild

De karibiska slavsamhällena var extremt ojämlika, berättar Klas Rönnbäck.

– Ett sätt att mäta ojämlikhet är med hjälp av Gini-koefficienten, där 0 betyder perfekt jämlikhet och 1 extrem ojämlikhet, där en elit äger allt. Gini-koeffcienten för Danska Västafrika ligger på 0,99, alltså ungefär så ojämlikt som det kan bli. Plantageägarna, som inte bara var danskar utan också exempelvis engelsmän, fransmän och holländare, var inte bara storägare på de västindiska öarna utan också betydelsefulla i sina hemländer. Ett exempel är Heinrich Carl von Schimmelmann som var Danmarks störste slavägare samt en av landets rikaste personer och dessutom finansminister på 1760-talet.

Under 1700- och 1800-talen fanns en allmän uppfattning om att slavarna i olika kolonier blev väl behandlade och att de var ganska nöjda med sin situation, berättar Stefania Galli.

– Men i de dokument vi studerat kan vi se att det inte alls stämmer, motståndet fanns överallt. Någon större skillnad mellan kvinnor och män, unga och gamla, priviligierade eller underordnade slavar, hittar vi heller inte. Straffen för olydnad var mycket hårda och upprorsmakare avrättades.

Även om upproren slogs ner hade de det goda med sig att de ledde till en diskussion bland kolonisatörerna och andra européer, förklarar Klas Rönnbäck. 

– Allt fler européer började tycka att handel med människor är moraliskt fel. Nya lagar gjorde också slaveriet mindre lönsamt. Danmarks förbud mot transatlantisk slavhandel 1803 ledde exempelvis så småningom till ekonomisk kris för plantagerna: De illa behandlade slavarna dog i förtid, barnadödligheten var enorm och antalet personer som kunde arbeta på plantagerna blev allt mindre. Till detta hörde att danska bönder börjat odla sockerbetor på hemmaplan vilket gjorde sockerplantager långt borta i Karibien mindre lönsamma.

Den 3 juli 1848 utbryter ett slavuppror i Danska Västindien: tusentals slavarbetare hotar att bränna ner plantagen om de inte släpps fria. Stämningen är fasaväckande och i panik proklamerar guvernör Peter von Scholten att slaveriet från och med nu har upphört.

Det var början på slutet för danskt slaveri – men vad hände sedan? 

– Vi blev överraskade över att förändringen i levnadsvillkor för de frigivna slavarna var så liten, förklarar Klas Rönnbäck. Man kan jämföra med slaveriets avskaffande i USA 1865. Där begav sig de tidigare slavarna norr- eller västerut och lyckades faktiskt få bättre villkor. Men för slavarna i Karibien fanns ingenstans att ta vägen. All jord var upptagen av plantageägarna och att flytta till en annan ö var meningslöst eftersom situationen var likadan där. Som fria blev arbetarna bättre behandlade men de måste fortsätta slita för usla löner.

1917 sålde Danmark sina karibiska besittningar till USA. Sedan dess kallas områdena för Amerikanska Jungfruöarna och är ett amerikanskt territorium som dock inte är införlivat i USA, vilket bland annat innebär att invånarna inte är amerikanska medborgare.

Inom det brittiska stormaktsväldet avskaffades slaveriet 1833, helt enkelt genom att brittiska staten köpte alla imperiets slavar och sedan frigav dem. Det skedde till priset av en enorm statsskuld där den sista avbetalningen skedde först 2015, förklarar Klas Rönnbäck.

– När jag berättar om detta för mina studenter blir de väldigt upprörda över att skattebetalare under 180 år tvingats betala av på de lån som togs för att ersätta de forna slavägarna. I USA krävdes istället ett inbördeskrig för att bli av med slaveriet, vilket fick ett högt pris i form av människoliv. Idag pågår en motsatt diskussion om att på något sätt gottgöra slavarnas nu levande ättlingar, och också den frågan är svår att hitta något bra svar på. 

Hur ser dagens danskar på sin koloniala historia?

– Det är tämligen okontroversiellt att Danmark deltog i detta, alltså de faktiska historiska händelserna, menar Stefania Galli. Det kontroversiella är vilka konsekvenser det fick, för Danmark, Europa och Afrika. Många, både i Danmark och i övriga Europa, har nog en bild av att vår världsdels kraftfulla utveckling de senaste 200 beror på fantastiska uppfinningar och framgångsrika industrier. Att vår rikedom också hänger samman med hänsynslös exploatering av andra människor, är nog känsligare att ta till sig och är något vi européer fortfarande har svårt att riktigt erkänna.

Text: Eva Lundgren
Texten publicerades först i GU JOURNALEN #4 oktober 2025