Maria Ulnes: Från riskfaktorer till uppföljning vid celiaki hos barn
Maria Ulnes har studerat celiaki både före och efter diagnos. Hennes forskning väcker frågor om sambandet mellan antibiotika och celiaki, och hur uppföljningen av barn med sjukdomen kan utvecklas för att bättre möta individuella behov.
MARIA ULNES
Disputation: 6 november 2026 (klicka för mer information)
Doktorsavhandling: Risk factors and clinical follow-up of celiac disease
Ämnesområde: Pediatrik
Sahlgrenska akademin, Institutionen för kliniska vetenskaper
Celiaki är en kronisk sjukdom där immunförsvaret reagerar på gluten och orsakar inflammation i tunntarmen. Omkring två procent av svenskarna har sjukdomen, som behandlas med strikt glutenfri kost.
– Cirka 40 procent av befolkningen har en genetisk risk för celiaki. Sjukdomen blir vanligare över tid, men vi vet fortfarande inte varför bara vissa utvecklar den, säger Maria Ulnes, barnläkare på mag-, tarm- och levermottagningen vid Drottning Silvias barnsjukhus och doktorand vid Institutionen för kliniska vetenskaper.
Sambandet med antibiotika är komplext
En del av avhandlingen undersöker faktorer som skulle kunna ha betydelse innan celiaki utvecklas. I en stor registerstudie fann forskarna ett samband mellan antibiotikaanvändning och celiaki. Sambandet fanns kvar när personer med celiaki jämfördes med sina syskon.
Forskarna gjorde också en liknande analys av personer som genomgått gastroskopi men hade normal tarmslemhinna. Även där fanns ett tydligt samband med antibiotika.
– Det talar för att sambandet mellan antibiotika och celiaki också påverkas av andra faktorer.
Uppföljning efter diagnosen
Andra delarbeten handlar om hur barn och ungdomar med celiaki mår flera år efter diagnosen och vilken uppföljning de får. Bland barn och ungdomar i Göteborg hade en av sju inte fått någon celiakiuppföljning under de senaste två åren.
– På gruppnivå såg vi inga skillnader i symtom, livskvalitet, följsamhet till glutenfri kost, tillväxt, blodprover eller upplevelser av vården mellan de som hade fått uppföljning och de som inte hade fått det. Resultaten väcker frågor om alla verkligen behöver samma uppföljning och om den skulle kunna anpassas mer efter individens behov, så att vårdens resurser kan användas där de behövs mest.
”Nästan orimligt privilegierad”
Vad har varit roligt och vad har varit utmanande med doktorandprojektet?
– Det roligaste har varit att få lära mig så mycket och prova väldigt olika sätt att forska, från labb och registerforskning till patientrekrytering och enkätstudier. Att dessutom få göra det tillsammans med så kompetenta och generösa människor har fått mig att känna mig nästan orimligt privilegierad, säger Maria Ulnes och fortsätter:
– Under doktorandtiden har jag också gått från att vara ST-läkare till specialist och från att ha en bebis till två småbarn. Den största utmaningen har nog varit att jag emellanåt hade behövt klona mig för att hinna lära mig allt jag velat om ett så brett fält på fyra år.
Text: Jakob Lundberg