- Hem
- Forskning
- Hitta forskning
- Från tidningsbud i Saigon till AI-forskare i Göteborg
Från tidningsbud i Saigon till AI-forskare i Göteborg
Som 14-åring cyklade Phong Trang genom Saigon klockan fyra på morgonen för att dela ut tidningar och få ihop pengar till skolavgifterna. I dag är han doktorand vid Göteborgs universitet och forskar om vad som händer med människans eget tänkande när AI kan tänka åt oss.
Phong Trang växte upp under knappa ekonomiska förhållanden i Saigon. Hans pappa hade alkoholproblem och det förekom våld i familjen. Hans mamma försörjde sig genom att gå från gata till gata och sälja lotter, medan Phong Trang delade ut tidningar i samma område för att kunna betala sina skolavgifter.
– För mig var det bästa sättet att ge något tillbaka till min mamma att studera hårt och få bra betyg. Utbildning betydde väldigt mycket. Den gav mig inte bara kunskap utan också tillgång till människor och möjligheter som jag annars inte hade haft. Utan skolan hade jag mycket väl kunnat hamna på gatan och sälja lotter, precis som min mamma. Utbildningen gjorde det möjligt för mig att se bortom de omständigheter jag föddes in i.
Phong Trang blev den första i sin släkt att både avsluta gymnasiet och studera på universitetet. Där utbildade han sig till lärare i kinesiska, inspirerad av sina egna lärare.
– Vi kom från väldigt olika bakgrunder. En del från välbärgade familjer och andra, som jag, från fattiga förhållanden. På den tiden var det vanligt att föräldrar inte ville att deras barn skulle umgås med klasskamrater från fattiga familjer. Våra lärare arbetade hårt för att förändra det. De ordnade aktiviteter utanför lektionerna och fick oss att prata med varandra, tills vi helt enkelt såg varandra som vänner. Det ville jag föra vidare.
Fick stipendium efter fyra försök
Under universitetsstudierna engagerade han sig i internationella studentutbyten. Möten med studenter från andra länder väckte hans nyfikenhet på världen och fick honom att börja söka stipendier för att studera utomlands.
Det skulle ta fyra år innan han lyckades få ett stipendium från Svenska institutet.
– Jag sökte fyra gånger. Sista gången bestämde jag mig för att berätta min egen historia och hur jag ville använda teknik för att göra utbildning mer tillgänglig, även för människor som bor i avlägsna delar av Vietnam.
År 2020 kom han till Sverige för att läsa det internationella masterprogrammet i tillämpad IT och lärande vid Göteborgs universitet. Programmet var ett av få som välkomnade studenter med hans utbildningsbakgrund.
Studierna blev en omvälvande erfarenhet, inte minst mötet med den svenska synen på utbildning och ledarskap.
– Jag fascinerades av det kritiska tänkandet och av att alla förväntas bidra till diskussioner och beslut. I Vietnam är hierarkierna tydligare. Här lärde jag mig värdet av att lyssna på olika perspektiv och låta människor vara delaktiga.
Ville få tid att tänka
Efter masterexamen arbetade Phong Trang i närmare fyra år i näringslivet, huvudsakligen på Volvo Cars, där han bland annat arbetade med digitala produkter och generativ AI.
Han trivdes med arbetet, men började så småningom fundera över vad den snabba AI-utvecklingen egentligen innebar för människors förmåga att tänka och fatta självständiga beslut.
– Jag märkte att jag själv började förlora förståelsen för mitt eget arbete. AI kunde producera enorma mängder information på kort tid, men jag hann inte alltid bearbeta den. Samtidigt förväntades vi hela tiden arbeta snabbare.
Det blev en vändpunkt. Han började ifrågasätta en arbetskultur där effektivitet och snabbhet premierades framför reflektion och fördjupning.
– Jag ville sakta ner och verkligen tänka. Men i näringslivet är det svårt att göra det. Därför kändes forskarutbildningen som rätt väg för mig.
Beslutet innebar att lämna en välbetald anställning för en betydligt lägre doktorandlön. Det var inget självklart val för någon som vuxit upp med ekonomisk otrygghet.
– Under större delen av mitt liv har jag försökt skapa ett bättre liv för mig och min mamma. Det här är första gången jag verkligen gör något för min egen skull.
Forskar om AI och professionellt omdöme
Nu är Phong Trang tillbaka vid Göteborgs universitet, som doktorand vid Institutionen för pedagogik, kommunikation och lärande. Han ingår i forskarskolan GRAITE, som fokuserar på AI i lärarutbildningen.
Hans forskning handlar om hur generativ AI påverkar lärarutbildares professionella omdöme och ansvar. När AI-system inte längre bara fungerar som hjälpmedel utan också föreslår lösningar, producerar innehåll och deltar i beslutsfattande förändras förutsättningarna för arbetet.
– Tidigare har vi haft maskiner som ersatt delar av vårt fysiska arbete. Nu har vi maskiner som också kan utföra uppgifter som kräver tänkande. Vad innebär det för vår professionella identitet och vårt omdöme?
Att han valt att studera just lärarutbildning är ingen slump.
– Utbildning är det som hjälpte mig att ta mig ur de omständigheter jag föddes in i. Nu när AI förändrar hur vi lär oss och skapar kunskap vill jag ge något tillbaka till utbildningsområdet.
Han ser också större frågor som utbildningssystemet behöver ta ställning till.
– Om elever har tillgång till AI som kan besvara nästan alla frågor, vad innebär det då att lära sig något? Vad behöver vi undervisa om och hur ska vi bedöma elevernas kunskaper?
En ny riktning i livet
Att återvända till universitetet har inneburit en stor förändring. Efter fyra år i näringslivet uppskattar Phong Trang framför allt möjligheten att läsa, fördjupa sig och reflektera.
Samtidigt medger han att han ibland tvivlar på sitt beslut, särskilt när han tänker på ekonomin. Men han känner också att han har hittat något som ger honom mening.
– Nu har jag tid att läsa en hel rapport i stället för att be AI sammanfatta den åt mig. Jag har tid att tänka och reflektera. Det får mig att känna mig mänsklig.
Vad skulle då pojken i Saigon, som inte ens visste om han skulle kunna fortsätta till gymnasiet, säga om att han nu doktorerar vid Göteborgs universitet?
– Han skulle nog undra varför jag lämnade ett välbetalt jobb. Men i dag är jag säker på att det här är vad jag vill göra.
Text:Ragnhild Larsson