Avhandling för medicine doktorsexamen vid Sahlgrenska akademin, Institutionen för neurovetenskap och fysiologi, Sektionen för psykiatri och neurokemi
Opponent: professor Bo Bach, Institut for Psykologi, Köpenhamns universitet, Köpenhamn, Danmark.
Betygsnämnd: professor Eva Billstedt (ordf.), professor Sven Bölte (KI) och professor Kristina Berglund
Disputationen hålls på engelska
Det är möjligt att delta på distans. Disputationen sänds via Zoom Webinar: en länk publiceras senast dagen innan disputationen
Ordförande för disputationsakten: docent Robert Sigström
ADHD är en av de vanligaste psykiatriska diagnoserna hos vuxna, men den som träffar patienter i kliniken vet att diagnosen bara berättar en del av historien. Två personer kan uppfylla exakt samma kriterier för ADHD och ändå ha helt olika livsomständigheter: den ena med stabil vardag, arbete och nära relationer – den andra med upprepade kriser, avbrutna behandlingar och svårigheter att hålla ihop tillvaron. Vad beror det på?
Personligheten som nyckel till variationen
I stället för att söka svaret i fler symtom eller fler diagnoser vänder sig avhandlingen mot personligheten. Inom modern psykiatri beskrivs personlighetsrelaterade svårigheter allt mer längs dimensionella kontinuum – inte som antingen/eller, utan som grader av svårigheter. Två sådana dimensioner är centrala: personlighetsfunktion (hur sammanhållen en persons självbild är, och hur väl individen kan bygga och bevara nära relationer) och personlighetsdrag (mer stabila mönster i hur man tänker, känner och beter sig, till exempel i form av impulsivitet, misstänksamhet eller känslomässig labilitet).
Avhandlingens fyra delstudier undersöker hur dessa dimensioner samvarierar med ADHD – och vad de tillför utöver en vanlig symtombedömning.
Fyra studier — ett sammanhängande mönster
Den första studien, en metaanalys av internationell forskning, visade att vuxna med ADHD genomgående utmärks av förhöjd Negativ affekt (känslomässig instabilitet och stresskänslighet) och låg Dysinhibering (impulsivitet och svårigheter att reglera beteendet). Det är ett specifikt mönster – inte en bred generell sårbarhet.
De följande studierna, genomförda i en klinisk population i Halland, visade att personlighetsdimensionerna bidrog med information långt bortom symtomskattningar och kategoriska diagnoser. De maladaptiva personlighetsdragen dysinhibering och distraherbarhet kunde användas för att identifiera individer med ADHD i en psykiatrisk population. Graden av personlighetsdysfunktion förutsade också hur dåligt patienten fungerade i vardagen – mer än ADHD-symtomen i sig. Specifika personlighetsdrag kopplade till misstro och relationellt undvikande predicerade vilka patienter som avbröt läkemedelsbehandlingen i förtid. Och i longitudinella analyser visade sig personlighetsvariablerna i hög grad avgöra hur mycket patienten faktiskt förbättrades under behandlingen – medan läkemedelsdos och behandlingstid spelade en förvånansvärt liten roll för det bredare funktionella utfallet.
Vad betyder det för vården?
Sammanlagt pekar resultaten mot att det vi kallar ADHD är ett paraplytillstånd där graden av personlighetsrelaterade svårigheter avgör om en patient klarar sig bra på en låg dos centralstimulantia eller behöver ett mer sammansatt stöd – med psykoterapeutiska inslag, tätare uppföljning och mål som handlar om identitet, självkänsla och relationer, inte bara om symtomreduktion.
Avhandlingen argumenterar för att ett dimensionellt personlighetsperspektiv bör bli en naturlig del av ADHD-utredningen för vuxna – inte som ett kompletterande tillägg, utan som ett verktyg för att förstå vem patienten är och vad denne faktiskt behöver för att få ett bättre liv.