Manisha Begum Samad – Adiponectin and androgen excess
Manisha Begum Samad – Adiponectin and androgen excess
Forskning
Hälsa & medicin
Avhandling för medicine doktorsexamen vid Sahlgrenska akademin, Institutionen för neurovetenskap och fysiologi, Sektionen för fysiologi
Disputation
Datum
3 dec 2026
Tid
09:00 - 12:00
Plats
Sal Europa, Konferenscentrum Wallenberg, Medicinaregatan 20, Sahlgrenska akademin
Avhandlingens fullständiga titel
Adiponectin and androgen excess: developmental programming and offspring outcomes
Opponent och betygsnämnd
Opponent: professor Yves Tillet, Institut national de recherche pour l'agriculture, l'alimentation et l'environnement, Université de Tours, Tours, Frankrike
Betygsnämnd: professor Per-Arne Svensson (ordf.), professor Erika Roman (SLU) och docent Cristina Maglio
Bra att veta
Disputationen hålls på engelska
Det är möjligt att delta på distans. Disputationen sänds via Zoom Webinar: en länk publiceras senast dagen innan disputationen
Ordförande för disputationsakten: docent Linda Engström Ruud
Hur tidiga hormonförändringar påverkar hälsan
Hur vi utvecklas under fosterlivet kan påverka vår hälsa långt senare i livet. Näringsämnen, hormoner och andra signaler från modern kan påverka hur fostrets organ och vävnader utvecklas. Dessa tidiga förändringar kan i sin tur ha betydelse för ämnesomsättningen, fortplantningsförmågan och beteendet i vuxen ålder. Detta brukar beskrivas som utvecklingsmässig programmering.
I denna avhandling har vi undersökt hur hormonet adiponektin och förhöjda nivåer av manliga könshormoner, så kallade androgener, påverkar utvecklingen och hälsan hos avkomman. Adiponektin produceras framför allt i fettvävnaden och hjälper kroppen att reglera blodsockret och insulinkänsligheten. Androgener finns hos både kvinnor och män, men förhöjda nivåer hos kvinnor är ett vanligt kännetecken för polycystiskt ovariesyndrom (PCOS). PCOS är ett hormonellt tillstånd som kan orsaka oregelbunden ägglossning, nedsatt fertilitet och ämnesomsättningsrubbningar. Kvinnor med PCOS har också en ökad förekomst av ångest och depression.
Avhandlingen omfattar fyra studier där vi har använt olika musmodeller för att undersöka hur dessa hormoner påverkar moderkakan, fostrets tillväxt och avkommans hälsa.
I studie I undersökte vi hur förhöjda adiponektinnivåer hos modern påverkar moderkakans funktion och fostret under graviditeten. Moderkakan reglerar transporten av näringsämnen från modern till fostret och har därför en central roll i fostrets utveckling. Förhöjt adiponektin hos modern förändrade moderkakans proteinuttryck och minskade upptaget av näringsämnen. Hos möss som fick en kost med mycket fett- och socker var detta också kopplat till lägre fostervikt. Trots den minskade näringstillförseln hade fostren en ökad ansamling av fett i levern. Resultaten visar att moderns adiponektinnivåer kan påverka både moderkakans funktion och fostrets ämnesomsättning.
I studie II och III undersökte vi sambandet mellan adiponektin och ångestliknande beteende hos honmöss som exponerats för förhöjda androgennivåer under fosterlivet. Tidigare forskning har visat att sådan exponering kan orsaka förändringar i både fortplantningssystemet och beteendet. Vi ville därför undersöka om adiponektin kunde påverka dessa beteendeförändringar. I studie II använde vi möss med förhöjda adiponektinnivåer. Trots förbättrad blodsockerreglering och andra positiva metabola effekter kunde adiponektin inte förhindra det ångestliknande beteendet. I studie III undersökte vi i stället möss med sänkta adiponektinnivåer för att undersöka om det förvärrade det ångestliknande beteendet, men inget sådan samband observerades. Studien omfattade även kvinnor med och utan PCOS. Hos kvinnor utan obesitas såg vi ett svagt samband mellan högre adiponektinnivåer och bättre självskattad psykisk livskvalitet, men inget tydligt samband med specifika symtom på ångest eller depression. Sammantaget tyder resultaten på att adiponektinets effekter på ämnesomsättningen och dess betydelse för ångestliknande beteende inte nödvändigtvis följer samma biologiska mekanismer.
I studie IV undersökte vi hur tidpunkten för androgenexponering påverkar utvecklingen av PCOS-liknande symtom. Honmöss exponerades för förhöjda androgennivåer under fosterlivet, från puberteten och framåt eller under båda perioderna. Vi fann att långvarig androgenexponering från puberteten hade störst betydelse för utvecklingen av ökad kroppsvikt, fettansamling och försämrad blodsockerreglering. Dessa möss uppvisade också störningar i brunstcykeln och äggstockarnas funktion. Kombinationen av androgenexponering under fosterlivet och från puberteten gav de högsta nivåerna av anti-Müllerskt hormon, ett hormon som är kopplat till äggstockarnas follikelutveckling och ofta är förhöjt vid PCOS. Resultaten tyder på att androgenexponering under fosterlivet kan påverka hur äggstockarna senare reagerar på fortsatt androgenöverskott, medan den långvariga exponeringen från puberteten främst bidrar till de metabola förändringarna hos unga möss.
Sammantaget visar avhandlingen att hormonella förändringar under olika utvecklingsperioder kan få skilda konsekvenser för avkommans hälsa. Moderns adiponektinnivåer påverkar moderkakans näringstransport och fostrets utveckling, medan androgenexponering under fosterlivet och puberteten påverkar ämnesomsättning, fortplantningsfunktion och beteende på olika sätt. Resultaten bidrar till en ökad förståelse för hur tidiga hormonella miljöer och senare exponeringar tillsammans kan påverka utvecklingen av PCOS-liknande tillstånd. Denna kunskap kan på längre sikt bidra till att identifiera nya möjligheter att förebygga eller begränsa metabola och reproduktiva hälsoproblem.
Illustration från avhandlingens omslag, av Manisha Begum Samad