Beslutet att bli barnmorska har jag inte ångrat en sekund
Efter flera år i akut- och cancersjukvård ville Tayyibah Khokhar möta livet från början i stället för slutet. Det ledde henne till barnmorskeprogrammet vid Göteborgs universitet, en utbildning som kombinerar klinisk kompetens med akademisk fördjupning.
Att arbeta nära livets slutskede inom både akut- och cancersjukvård gav Tayyibah nya perspektiv.
– Det väckte en längtan att få möta livet från andra hållet. Att få vara med där allt börjar i stället för där det slutar. Jag har alltid varit intresserad av kvinnosjukvård, men det växte sig starkare efter sjuksköterskeutbildningen. Beslutet att bli barnmorska har jag inte ångrat en sekund.
En bred utbildning med många möjligheter
Barnmorskeyrket innebär långt mer än att vara med vid förlossningar, betonar Tayyibah.
– Det är ett otroligt brett yrke. Man möter kvinnor i många olika skeden av livet: på ungdomsmottagning, vid graviditet, förlossning, inom antikonception, gynekologi och mycket mer. Det är både intensivt och meningsfullt och du får möjlighet att se hela människan.
Jag skulle rekommendera barnmorskeutbildningen till dig som har ett intresse för kvinnovård, som gillar högt tempo och vill se hela människan. Det är en intensiv utbildning men den ger otroligt mycket tillbaka.
Tayyibah valde att läsa hela vägen till masterexamen inom reproduktiv och perinatal hälsa, vilket innebär både barnmorskelegitimation och en akademisk masterexamen.
– Jag ville fortsätta utvecklas. Masterexamen ger fler möjligheter, både för att kunna påverka vården och kanske jobba internationellt i framtiden. För mig är personlig och professionell utveckling nyckeln.
Ett examensarbete som gör skillnad
I sitt masterarbete valde Tayyibah att belysa ett ämne som är både känsligt och underforskat: infibulerade kvinnors upplevelser av att genomgå defibulering, ur barnmorskors och gynekologers perspektiv.
– Infibulering är den mest omfattande formen av könsstympning och innebär ofta livslånga besvär. Defibulering är en kirurgisk metod för att öppna upp och återskapa anatomisk funktion. Trots att det finns många kvinnor i Sverige som lever med detta saknas både forskning och uppföljning inom vården.
– Vi mötte eldsjälar som verkligen brinner för den här frågan. Det bekräftade att vi hade valt ett viktigt ämne, och det gav oss energi att fortsätta.
