Krims tomrum lämnar spår av våld

Bild

Det var i mars 2014 som Krimhalvön annekterades av Ryssland efter en folkomröstning som fortfarande saknar internationellt erkännande. Det blev startpunkten för den konflikt som senare eskalerade i och med den ryska fullskaliga invasionen av Ukraina 2022. För Natalia Volvach, postdoktor i kulturstudier vid Centrum för Europaforskning (CERGU) och Institutionen för kulturvetenskaper, Göteborgs universitet, har händelserna präglat stora delar av hennes akademiska karriär.

I boken Absencing and Haunting in Semiotic Landscapes: Words, Voids and Ghosts in Qırım-Crimea, undersöker hon hur språk, symboler och historiska narrativ förändras under ockupation – och hur de hänger ihop med våld.

Natalia Volvach är uppvuxen i den ukrainska staden Cherson, omkring tjugo mil norr om Krim. Som barn brukade hon tillbringa somrarna på halvön i Svarta havet. Den personliga kopplingen har präglat arbetet med boken.

– Jag ville skriva boken på ett sätt som berör, säger hon. Vi läser dagligen om krig och konflikter. För många har den ryska ockupationen av Krim blivit vardag. Men jag tror att det är viktigt att vi fortsätter vara uppmärksamma på lidande, smärta och våld.

Meningsfull frånvaro

Boken bygger på fältstudier som Natalia Volvach genomförde på Krim mellan 2017 och 2019.  Under flera längre vistelser dokumenterade hon förändringar av vilka språk och symboler som framträdde i offentliga miljöer. Hon intervjuade och genomförde vandringar med människor som levt hela sina liv på Krim.

Det som framför allt fångade hennes uppmärksamhet var det som saknades. Det ryska maktövertagandet har gett upphov till ett tomrum där ukrainska gatunamn, skyltar och symboler har gradvis försvunnit.

–  Forskning om språk i offentligheten utgår oftast från det språk som är närvarande, säger hon. Men jag såg också många tecken på osynliggörande av språk, och de blev lika meningsfulla.

Det kunde vara hål i en vägg där en ukrainsk skylt en gång suttit, eller spår efter borttagna inskriptioner. Natalia Volvach noterar hur sådana tomrum uppträder med en sorts egen ”spöklig” närvaro – och hur de fortsätter att bära spår av det våld som utövats.

Forskarens kropp blir ett verktyg

I boken introducerar Natalia Volvach metoden spöketnografi. För att förstå hur händelser kopplade till våld och trauman etsar sig fast i en plats måste forskaren använda sin kropp och sina sinnen. På så sätt kan observationer som annars riskerar att försvinna ur både forskningen och det kollektiva minnet tas tillvara.

–  Våld kan ha många ansikten, säger hon. Det kan ryta och skrika, men kan också vara helt tyst. Kroppen, känslorna och den mänskliga sårbarheten är viktiga delar av kunskapsproduktionen. Jag vill att boken ska väcka en diskussion om forskningens roll och vilket ansvar vi har när vi producerar kunskap under krig.

Hon hoppas också att boken ska nå en bred skara läsare. 

– Jag hoppas att den inte bara läses av dem som bryr sig djupt om Ukraina och Krim, utan också av dem som vill förstå hur våld tar sig olika uttryck – och hur språk kan bli en del av det.

Av: Erik Pedersen