Disputerad: Grattis Karin Åberg!

Avhandling granskar Europas humanitära migrationspolitik – och dess motsägelser

En ny avhandling visar att försök att göra Europas migrationsrätt mer human ofta får oväntade konsekvenser – eller helt rinner ut i sanden. I stället blir resultatet att vissa migranter gynnas, medan andra lämnas utan skydd.

Under de senaste åren har den europeiska migrationsrätten präglats allt mer av ett humanitärt tänk. Överlag dominerar ett säkerhetstänkande där migranter ofta framställs som unga, friska män som hotar de "svaga" i sina egna grupper – kvinnor, barn, HBTQ-personer och äldre. Den här avhandlingen undersöker hur europeiska stater behandlar dem som beskrivs som offer eller sårbara i sådana berättelser.

Tre fallstudier står i centrum:

• På EU:s så kallade ”hotspots” kategoriseras asylsökande som sårbara, vilket kan ge undantag från de hårda gränsregler som annars ska hålla migranter borta.
• I asylärenden som rör sexuell läggning betonas numera skam och internaliserad homofobi för att homosexuella och bisexuella ska uppfattas som trovärdiga – med den omstridda DSSH-modellen som verktyg.
• Bland papperslösa arbetare i vård, omsorg och städ ignoreras utsattheten systematiskt – eftersom Europa är beroende av just deras arbetskraft.

I alla tre fallen visar forskningen hur humanitära ambitioner krockar med gränslogiken. Avhandlingen använder begreppet ”absurditet” som analytiskt verktyg för att fånga dessa motsägelser, och pekar på hur både postkoloniala och konservativa föreställningar om omsorg präglar praktiken.

Resultatet? Vissa ”exceptionella” migranter framställs som värda att skydda gynnas vilket då sker på bekostnad av andra. Samtidigt kan de europeiska staterna behålla rollen som välvilliga hjälpare – utan att behöv ta ansvar för de strukturer som skapar utsattheten från början.