HumAI: Kan vi lita på AI som ett vetenskapligt verktyg inom humaniora?

Föredraget hålls på engelska och denna gång online på zoom. För mer detaljerad information, se den engelska sidversionen. Varmt välkommen!

Bild

Om seminariet

Snabba framsteg inom artificiell intelligens förändrar inte bara hur vi bearbetar språk, utan också vad vi kan mäta om mänsklig kommunikation i stor skala. Detta skapar spännande möjligheter för forskning inom humaniora och samhällsvetenskap, men också ett metodologiskt problem: när kan vi lita tillräckligt på AI-genererade mätningar för att använda dem som grund för vetenskapliga slutsatser?

I detta föredrag kommer jag att närma mig frågan ur ett datorlingvistiskt och språkteknologiskt perspektiv. Jag kommer först att diskutera språk- och dialektbenchmarkar och vad de kan lära oss om både de anmärkningsvärda förmågorna och de kvarstående begränsningarna hos dagens språkmodeller. Därefter går jag från text till tal, där nya modeller gör det möjligt att analysera stora samlingar av mänsklig kommunikation över språk och befolkningsgrupper, samtidigt som man bevarar sådana fenomen som går förlorade i skriftliga transkriptioner.

Med utgångspunkt i aktuell forskning om sydslaviska språk, flerspråkiga parlamentsdebatter, politisk diskurs och den ständigt föränderliga webben kommer jag att visa hur AI-baserade mätningar kan omvandlas till betydelsefulla insikter om språk och samhälle. Dessa exempel pekar också mot ett bredare metodologiskt förslag för AI-stödd humanistisk forskning: utgå från autentiska människoskapade data, validera beräkningsbaserade operationaliseringar mot mänskliga bedömningar, använd skalbara modeller som vetenskapliga verktyg och replikera resultaten över olika populationer och analytiska val.

Avslutningsvis kommer jag att diskutera en annan roll för stora språkmodeller, utöver deras användning som vetenskapliga verktyg: som alltmer kompetenta och självständiga forskningsassistenter som kan stödja litteraturöversikter, forskningsdesign, dataanalys, tolkning och kritisk granskning genom hela forskningsprocessen. Den centrala frågan är därför inte om AI kommer att bli en del av humanistisk forskning, utan hur vi kan integrera tekniken i forskningsprocessen samtidigt som vi säkerställer att våra metoder är giltiga, våra resultat reproducerbara och AI-assisterade bidrag verifierbara.

Nikola Ljubešić är seniorforskare vid Jožef Stefan-institutet i Ljubljana, där han arbetar i skärningspunkten mellan datorlingvistik, språkteknologi samt empirisk forskning om språk och samhälle. Hans forskning fokuserar särskilt på sydslaviska och andra resurssvaga språk och omfattar storskaliga webbkorpusar, flerspråkig och dialektal språkteknologi, talteknologi samt datorbaserad analys av politisk diskurs.

Han leder CLARIN ERIC:s kunskapscenter CLASSLA för sydslaviska språk och är djupt engagerad i forskningsinfrastrukturen CLARIN.SI. Hans senaste forskning undersöker hur moderna AI-metoder kan användas inte bara för språkbehandling, utan även som skalbara vetenskapliga verktyg för att studera språkliga och samhälleliga fenomen över språk, modaliteter och domäner. Han är särskilt intresserad av robust utvärdering, beräkningsbaserade metoder för empirisk språkforskning samt hur den snabba utvecklingen inom artificiell intelligens förändrar den vetenskapliga processen.