Bild på ett pollenpreparat från referenssamlingen vid Naturhistoriska museet vid Bergens universitet, huvudsakligen insamlat av paleoekologen Knut Faegri.
Institutionen för historiska studier och Humanistiska fakulteten
Avhandlingens titel: Pink Noise Primal Sound: Mesolithic Wetland Places at Dagsmosse, Sweden
Respondent: Paulina Blaesild, Institutionen för historiska studier
Betygsnämnd:
Professor Anneli Ekblom, Uppsala universitet Professor Christina Fredengren, Stockholms universitet Professor Andrew Jones, Stockholms universitet
Ersättare vid förfall för ledamot i betygsnämnden är: Docent Karl-Göran Sjögren, Göteborgs universitet.
Opponent: Professor Thóra Pétursdóttir, Oslo universitet
Ordförande: Professor Christian Isendahl, Göteborgs universitet
Paulina Blaesild, Institutionen för historiska studier
Foto: Gunnar Jönsson
Mer om avhandlingen
Avhandlingen Pink Noise Primal Sound undersöker hur jägar-samlar-fiskare levde med och formade våtmarksmiljöer i Östergötland under mesolitikum. I centrum står Dagsmosse, ett fornsjö- och våtmarkskomplex vid Vätterns östra strand, dit människor återkom till samma platser under flera tusen år under stenåldern. Dessa landskapsutsnitt nyttjades framför allt under perioder då landskapet förändrades drastiskt genom skiftande vattennivåer och gradvis igenväxning.
Utifrån analyser av bland annat pollen, mikro- och makroskopiska växtrester, svampsporer och mikroskopiskt träkol har avhandlingen rekonstruerat både miljöförändringar och spår av mänsklig aktivitet. Resultaten visar att människors sätt att använda Dagsmosse förändrades i takt med områdets miljöutveckling. Under olika perioder nyttjades området för bland annat jakt och fiske, mer långvarig bosättning och senare för fasta fiskeanläggningar. Analyserna tyder också på att människor aktivt påverkade sin omgivande miljö, bland annat genom att förändra vegetationstäcket med hjälp av anlagda bränder och genom att gynna eller skydda hassel. Avhandlingen visar därmed att våtmarker inte var perifera miljöer under mesolitikum, utan platser som människor återkom till, lärde känna och aktivt formade under många generationer.
Utöver dessa naturvetenskapliga analyser undersöker avhandlingen även hur vår egen arkeologiska kunskap om platser och miljöer skapas. Genom konstnärliga, kritiskt reflexiva och platsbaserade arbetssätt diskuteras hur vetenskapliga metoder, skalor och etablerade föreställningar påverkar vilka berättelser om stenålderns människor och landskap som blir möjliga att berätta. Avhandlingen utforskar slutligen hur våtmarksarkeologin kan användas för att förstå relationer mellan människor, platser och föränderliga miljöer, såväl i vår samtid som i det mesolitiska förflutna.