Genetisk mångfald viktigt för att bevara havsmiljön
I veckan samlas forskare och myndighetsrepresentanter för att diskutera hur genetisk mångfald kan ingå i skyddet av havsmiljön.
– Kunskap om genetik och evolution är mycket viktig för att utveckla vår förvaltning, säger Jakob Granit, generaldirektör för Havs- och vattenmyndigheten, som deltar vid konferensen på Tjärnö marina laboratorium.
Att skydda arter, som till exempel ålgräs, torsk eller revbildande koraller, är det som oftast förknippas med olika insatser för att bevara biologisk mångfald. Nu pekar allt mer forskning på att en viktig pusselbit i detta arbete är att skydda och bevara de ärftliga egenskaper som finns inom arterna, det vill säga den genetiska mångfalden.
Den genetiska mångfalden kan ses som en slags verktygslåda, där olika ärftliga egenskaper kan komma till nytta, nu eller i framtiden. Ju större mångfald en art har i sin ”låda”, desto bättre förutsättningar har arten att anpassa sig till miljöförändringar av olika slag.
– Den genetiska uppsättningen säger mycket om förmågan att anpassa sig till nya miljöförhållanden. Till exempel hur troligt det är att en art kan överleva i ett förändrat klimat, eller sannolikheten för att en främmande art ska sprida sig till nya områden, säger Marlene Jahnke, forskare vid Institutionen för marina vetenskaper.
Ta hänsyn till genetisk variation
Den snabba utvecklingen av olika metoder för att undersöka och kartlägga genetiken hos såväl enskilda individer som hos hela arter har öppnat helt nya möjligheter.
– Vi kan till exempel se hur arter är uppdelade i bestånd som är genetiskt olika och därför kan behöva förvaltas på olika sätt. Ett typiskt exempel är västerhavstorsk med kustlevande och mer utsjölevande bestånd. Dessa har olika egenskaper som man kan behöva ta hänsyn till, säger Marlene Jahnke.
Andra situationer där genetisk information kan vara värdefull är när ekosystem ska restaureras eller ges någon typ av områdesskydd. Här hämtar Marlene Jahnke exempel från sin egen forskning om ålgräsängar:
– I havet utanför Marstrand har stora områden med ålgräs försvunnit sedan 1980-talet. Vi har undersökt hur mycket genetisk mångfald som finns i de ålgräsängar som finns kvar, och även undersökt i vilken grad olika ängar står i kontakt med och kan sprida sig till varandra.
– Stor genetisk mångfald och god kontakt mellan ängarna är en indikation på att det finns chans till långsiktig överlevnad. Sådana ålgräsängar kan vara värda att skydda, till exempel som Natura 2000-område, och kan också bidra med plantor till närliggande och genetiskt liknande ängar som behöver restaureras.
Evolutionen erbjuder lösningar
Sedan en tid ingår genetisk mångfald hos några få arter i det nationella miljöövervakningsprogrammet. Om den genetiska variationen inom arten minskar blir det en signal om att åtgärder behövs. Beroende på vilken art det handlar om kan man till exempel begränsa fisket, inrätta ett naturreservat, eller minska övergödningen i ett område.
Centrum för marin evolutionsbiologi, CeMEB, arrangerar i veckan en konferens på temat marin evolution och bevarandebiologi. På konferensen deltar förutom forskare även representanter från länsstyrelser och andra myndigheter. Ansvarig myndighet för övervakningen av genetisk mångfald är Havs- och vattenmyndigheten, och generaldirektör Jakob Granit är inbjuden talare.
– Kunskap om genetik och evolution är mycket viktig för att utveckla vår förvaltning mot åtgärder och övervakning som säkrar motståndskraft och livskraft hos arter och livsmiljöer. Detta inte minst med tanke på klimatförändringarnas effekt på akvatiska organismer och förväntningarna på en utvecklad blå ekonomi, säger Jakob Granit.
Forskarna som arrangerar konferensen ägnar sig i vanliga fall främst åt mer grundläggande frågor om evolution, genetik och mekanismer för naturligt urval.
– Men vi har insett att evolutionen har mycket att erbjuda när det kommer till de problem som klimatförändringen för med sig. Fortfarande återstår mycket arbete med att utveckla metoder för detta men jag ser ingen annan väg att gå, säger Marlene Jahnke.
Text: Susanne Liljenström
