Detaljerna som gör en text
Varför känns en text stram och formell, en annan konstnärligt känslosam och en tredje rå och kantig? Det handlar om betydligt mer än ordval. I den nya boken Konsten att bygga meningar visar språkforskaren Ylva Byrman hur olika stilar skapas genom sådant som meningsbyggnad och skiljetecken.
Ordvalet spelar förstås stor roll för en texts stil. Men minst lika intressant är vad som händer när en skribent flyttar en satsdel, utelämnar ett kommatecken, staplar inskott på varandra eller medvetet skriver en ofullständig mening.
Det är sådana detaljer Ylva Byrman, lektor i svenska språket vid Göteborgs universitet och språkexpert i det populära radioprogrammet Språket i P1, vill lära läsaren att upptäcka.
– Analytisk förmåga är något som går att öva upp. Genom att läsa och diskutera texter med andra blir man bättre på att få syn på intressanta detaljer i dem. Det jag gör i min bok är att peka ut detaljer att titta efter – och namnge dem så att läsaren får ord för att prata om dem.
Etablerade och nya begrepp
Boken tar upp etablerade grammatiska begrepp som inskott och satsradning, men också nya begrepp som det Ylva kallar för ”Carl Bildt-adverbial”: Ett skriftspråkligt stilgrepp där ett adverbial placeras tidigare i meningen än vi normalt skulle göra i tal.
Jämför exempelvis ”Jag hastade på morgonen över till riksdagen” med ”På morgonen hastade jag över till riksdagen”. Den första ordföljden låter mer formell och skriftspråklig.
Placeringen kan också göra en mening tydligare. Meningen ”Vi har diskuterat hur de egentligen klarade av att bo där i flera månaders tid” kan tolkas på två sätt. Var det diskussionen eller boendet som pågick i flera månader? I ”Vi har under flera månaders tid diskuterat hur de egentligen klarade av att bo där” försvinner tvetydigheten.
– För att förstå och kunna leta efter det här stilgreppet behöver man veta vad ett adverbial är och var det kan placeras. Faktum är att många slutar skolan utan att ens veta vad en huvudsats är för något. Då kan man inte förstå grundläggande kommateringsråd, och det blir givetvis ännu svårare att förstå mer avancerade stilfenomen, som när satsdelar byter plats eller vad som skiljer P O Enquists kommatering från Selma Lagerlöfs, säger Ylva Byrman.
När hög stil möter ”pissigt” gräs
Boken är full av exempel från litteratur, journalistik och facktext. Ett av Ylva Byrmans favoritfenomen är det hon kallar kanslirosetter.
En kanslirosett uppstår när information som normalt skulle stå efter ett substantiv flyttas framför det. ”Brödet som jag köpte” kan exempelvis bli ”det av mig inköpta brödet”.
Konstruktionen förknippas ofta med formell stil och kansli- eller juristspråk. Just därför blir effekten särskilt tydlig när den kombineras med ett helt annat register.
Ylva Byrman lyfter som exempel författaren Tone Schunnessons aktuella roman Ultravåld, där en romanfigur faller med ansiktet mot ”det av piss soggiga gräset”.
– Här kombineras en högstilt syntax med lågstilta ord som ”piss” och ”soggig”. Det är ju klart säreget och något att ta upp för den språk- och stilintresserade litteraturkritikern.
Vill se mer precis litteraturkritik
Ett av bokens användningsområden är just litterär analys. Ylva Byrman efterlyser ett mer precist språk för att tala om författares stil.
Hon hänvisar till poeten och kritikern Malte Persson, som har pekat på att litteraturkritiken ofta ägnar större uppmärksamhet åt handling, idéer och psykologi än åt språkrytm, syntax och enskilda ords funktion.
– Jag instämmer. Det vore kul om litteraturkritiken inte bara nöjde sig med formuleringar som ”underbart språk” eller ”säreget språk”, utan också kunde utveckla vad det är som gör språket underbart eller säreget.
I sin bok analyserar hon bland annat hur Lotta Lotass skapar rytm genom asyndes, hur P O Enquist bygger ut sina meningar genom successiva tillägg och hur parentetiska inskott fungerar hos Jonas Hassen Khemiri, Karl Ove Knausgård, Andrev Walden och August Strindberg.
Hos Khemiri kan parenteserna lägga kommentar på kommentar.
– Det kan skapa ett djup i texten – en känsla av att ett lager kommenterar ett annat. Khemiri experimenterar med vad som händer när en parentes innehåller ytterligare en parentes och sedan ytterligare en. Vi associerar till ryska dockor, och formen blir något vi själva börjar lägga märke till.
När kommatecknen försvinner
Ett annat tydligt exempel är Karin Smirnoff, som i romanerna om Jana Kippo konsekvent låter bli att använda kommatecken.
Det gör texten mindre tydlig och överlåter mer av arbetet åt läsaren, konstaterar Ylva Byrman.
– Inom konsten blir verket ofta bättre av att en del lämnas outsagt och att flera tolkningsmöjligheter ligger öppna. Det kan skapa en slags intimitet, eftersom författaren anförtror åt läsaren att göra tolkningen.
Men samma grepp kan samtidigt skapa distans.
– Att trilsket vägra sätta ut kommatecken, även de obligatoriska, är att helt avvika från grundläggande skiljeteckensetikett. Det är som att vägra säga hej och ta i hand när man blir presenterad för någon – effekten blir att man framstår som rå, kantig och avståndstagande.
Den dubbelheten ser hon som en del av gestaltningen av Jana Kippo, som själv rymmer både närhet och avvisande, sårbarhet och hårdhet.
– Smirnoff skriver så att också meningsbyggnad och interpunktion lever och andas Jana Kippo. Det är korthugget, grovt, ordkargt, oborstat och kantigt. Men eftersom det så väl gestaltar berättarjaget blir det snarast sofistikerat.
Hon sammanfattar greppet med en liknelse:
– Att välja att arbeta med punkt som enda skiljetecken är som att försöka skapa konst med bara trubbiga verktyg. Det är svårt att få till, men när någon får till det blir det desto mer imponerande.
En text låter inte alltid som den ser ut
Skillnaden mellan skriven och uppläst text är ytterligare ett område där skiljetecknen blir intressanta. I en skriven text får läsaren själv i hög grad skapa rytm och frasering.
– När boken är inläst skapas detta åt en av den som läser in.
Ett kommatecken behöver till exempel inte betyda att läsaren ska göra en paus. I prosa fungerar kommatecken ofta snarare som struktursignaler.
Ylva Byrman analyserar bland annat P O Enquists självbiografi, där kommateringen på papperet kan ge intryck av en tydlig rytmisk frasering. Men när Enquist själv läser texten i ljudboken följer uppläsningen inte alltid kommatecknen.
Det visar att interpunktion både kan styra läsningen och fungera som en visuell struktur i texten.
Grammatik som musikteori
Kan då grammatisk kunskap faktiskt göra någon till en bättre skribent? För de flesta tror Ylva Byrman att svaret är ja.
– Det är lite som om man skriver musik eller poesi. Många av dem som gör det utvecklas av att läsa musikteori eller av att noggrant studera hur andra gör. Stilistik motsvarar musikteori eller lyrikanalys.
Hon gör en tydlig skillnad mellan den skapande och den analytiska sidan:
– Stilisten skriver text, stilistiken analyserar text. Stilisten är skapande, stilistiken analytisk. Och för att kunna göra gedigen stilistisk analys måste man kunna grammatik.
Det innebär inte att alla skickliga författare behöver tänka analytiskt när de skriver. Vissa arbetar mer intuitivt.
– Det finns duktiga skapare som inte är så analytiskt lagda. De känner bara efter med magen, och är de skickliga konstnärer kan det bli briljant. Men för de allra flesta är det analytiska perspektivet givande. Man får syn på hur man själv gör och hur andra gör – och hur man skulle kunna göra i stället.
Kan vara lysande eller störande
Idén till boken växte fram ur Ylva Byrmans undervisning i skrivande och stilistik. Hon märkte att hon ofta gav studenter råd som ”sätt som huvudregel komma efter den första huvudsatsen” eller ”undvik satsradning i den här typen av formell text”.
Sådana råd förutsätter dock grammatikkunskaper, som många studenter saknar.
– Man kan inte följa rådet ”sätt komma före parentetisk relativsats” om man inte har en aning om vad en parentetisk relativsats är.
Samtidigt ville hon inte skriva ännu en bok med kategoriska regler för vad som är rätt och fel.
– Jag är ju inte generellt emot satsradning eller ofullständiga meningar. Det kan vara utmärkta stilgrepp – men man måste förstå var och hur man använder dem effektivt.
Det är också en av bokens grundidéer: ett och samma språkliga drag kan vara lysande i en roman men uppfattas som ett stilbrott i en akademisk text eller myndighetstext.
– Det fanns ingen bok som systematiskt och nyanserat beskrev hur olika meningsbyggnadsgrepp påverkar stilen. Jag ville skriva en sådan bok, men på ett sätt som alla skulle kunna förstå.
Konsten att bygga meningar. Om grammatik, interpunktion och stilistisk finess ges ut av Morfem förlag och utkom den 31 augusti 2026.
Text: Johanna Hillgren
Öppet föredrag om boken
1 oktober, klockan 17:15-17:45, berättar Ylva Byrman om boken på ett öppet föredrag på Humanisten, Renströmsgatan 6. Läs mer
adverbial satsdel som inte är ett verb och heller inte svarar på frågor om vad eller vem, utan istället oftast svarar på frågor om när, var, hur eller varför. Vi gick långsamt längs gatan på kvällen, för att koppla av. Allt utom Vi gick är adverbial.
asyndes när bindeord (som och) saknas. Hon var rolig, charmig, frispråkig (istället för Hon var rolig, charmig och frispråkig).
bisats underordnad sats, dvs. en sats som är en del av en annan sats. I Att vi kom försent var olyckligt är bisatsen Att vi kom försent subjekt till huvudsatsens verb är.
Carl Bildt-adverbial i Byrmans bok är det ett begrepp för adverbial som står på satsadverbialets position men som inte är ett satsadverbial. Han kunde inte tänka fritt. Satsadverbialet inte står mellan verben. Han kunde i ensamheten på sitt rum tänka fritt. Här står ett platsangivande adverbial – i ensamheten på sitt rum – på satsadverbialets position. Det är alltså ett Carl Bildt-adverbial.
huvudsats sats som är självständig och alltså inte del av någon annan sats. Ofta kallar vi huvudsatser för ”fullständiga meningar”.
inskott ett parentetiskt tillägg som skjuts in mitt i en mening och som är omgärdat med skiljetecken på båda sidor. Victoria är – som alla vet – kronprinsessa. Carl Philip, hennes lillebror, är längre ner i successionsordningen.
kanslirosett ett av prepositionsfras inlett adjektivattribut, dvs. att man säger den av mig ätna kakan istället för kakan som jag åt.
ofullständig mening i Byrmans bok en mening som inte är en fullständig huvudsats. Såna här. Meningar utan verb. Som bara är en fristående bisats. Eller saknar subjekt.
parentetisk möjlig att stryka. Jfr Dottern, som är 20 år, har flyttat hemifrån med Dottern som är 19 år har flyttat hemifrån, men hennes lillasyster bor fortfarande kvar. I den första meningen är som är 19 år parentetiskt, men i den andra är det inte parentetiskt.
relativsats bisats som inleds med ett bakåtsyftande ord (som som, där eller varefter) och som låter oss veta mer om ett föregående substantiv. Exempel: Jag åt gröten som hon hade lagat.
satsradning när två huvudsatser länkas ihop med enbart kommatecken och inget bindeord. Bullarna var klara, hon tog ut dem ur ugnen.