Agneta Lind och Jenny van Odijk visar den virtuella patienten Sirpa, en äldre kvinna som gått ner i vikt. Studenterna får öva på att fråga om hennes matvanor, ta reda på varför hon gått ner i vikt och föreslå hur hon kan få i sig mer näring.
Dietiststudenter vid Göteborgs universitet får nya möjligheter att träna patientmöten med hjälp av virtuella patienter. Genom chatbotar och animerade avatarer kan de öva på att ställa frågor, göra bedömningar och föreslå behandlingar, utan att behöva oroa sig för att göra fel.
– I kursvärderingarna återkommer ständigt önskemålet om att få träffa fler patienter. Vi började fundera på om vi kunde skapa fiktiva patienter som studenterna kunde öva med, berättar Jenny van Odijk, universitetslektor på dietistprogrammet.
Med stöd av pedagogiska utvecklingsmedel och i samarbete med Institutionen för tillämpad IT utvecklades först en textbaserad chatbot. Där kan studenterna ställa frågor till virtuella patienter som svarar utifrån en förutbestämd sjukdomsbild och livssituation.
Träning utan risk att göra fel
Utöver flera textbaserade patientfall finns nu också två virtuella patienter med tal och animerade ansikten, som tagits fram för dietistutbildningen i samarbete med utvecklare vid SoftSim AB, ett startup företag som utvecklats av forskare vid Malmö Universitet.
De virtuella patienterna ger studenterna möjlighet att öva på att genomföra samtal, ställa relevanta frågor och föreslå åtgärder. Patienterna kan exempelvis vara en äldre person med undernäring eller en förälder till ett barn som inte växer som förväntat.
– Det är en annan sak att möta en patient än att öva med en kurskamrat. Här måste studenten själv driva samtalet framåt. Och det gör inget om det blir fel. Då kan man försöka igen, säger Jenny.
Agneta Lind, universitetsadjunkt och engagerad i programmets verksamhetsförlagda utbildning (VFU), ser stora möjligheter att stärka studenternas förberedelser inför praktiken.
– Studenterna behöver träna på att både samla in information och omsätta den i konkreta förslag tillsammans med patienten. Det är färdigheter som utvecklas genom övning, och de virtuella patienterna kan bli ett värdefullt komplement till de patientmöten vi kan erbjuda under utbildningen, säger Agneta.
Agneta Lind och Jenny van Odijk
Foto: Elin Lindström
Patienter som inte alltid samarbetar
En viktig del av utvecklingsarbetet är att göra samtalen realistiska. Patienterna ska inte alltid ge fullständiga svar eller vara överdrivet samarbetsvilliga. Studenterna behöver lära sig att ställa följdfrågor, hantera osäkerhet och anpassa samtalet efter patientens behov.
Avatarerna befinner sig fortfarande i ett tidigt utvecklingsskede, och arbetet pågår med att göra dem mer stabila och tillgängliga på studenternas olika datorer. De textbaserade chatbotarna fungerar samtidigt som ett komplement.
Jenny och Agneta arbetar vidare med att utveckla fler patientfall och förbättra hur patienterna svarar. Studenternas erfarenheter blir viktiga i det fortsatta arbetet.
På längre sikt ser de även möjligheter att använda virtuella patientmöten vid examination, exempelvis i kombination med att studenterna skriver journalanteckningar.
– Vi lär oss hela tiden mer om hur vi ska utforma patienterna för att samtalen ska bli så användbara som möjligt. Det här är ett verktyg som vi kan fortsätta utveckla utifrån utbildningens behov, säger Jenny.
Så tycker en student om de virtuella patienterna
Per Holby är en av studenterna som fått testa både den textbaserade boten och den animerade avataren. Han delar här med sig av sina erfarenheter av att använda chatbotarna i sitt lärande:
”Samtalet med den animerade avataren kändes mycket mer verklighetstroget än med den textbaserade boten. Svaren var ofta korta, så man fick öva på att ställa öppna frågor och gräva vidare. Patienten förstod inte heller alla medicinska ord, vilket gjorde att man behövde använda ett mer vardagligt språk. Det var också bra att få öva på att prata i stället för att skriva. Det som fungerade sämre var att boten inte alltid verkade minnas vad vi pratat om tidigare. Ibland slutade den också svara och då fick man starta om programmet.”