Sona forskar om tillhörighet och arbetar för att skapa den

Bild

Sona Sukiasyan är doktorand i sociologi vid Göteborgs universitet. När hon beskriver doktorandlivet återkommer hon till att det på många sätt är en speciell period i arbetslivet.

Forskningen är inte ett arbete där dagens uppgifter nödvändigtvis är avslutade när arbetsdagen tar slut. Under vissa perioder kan gränsen mellan arbetstid och den egna tiden bli svår att upprätthålla.

– Ibland blir jobbet en så stor del av ens liv att det kan vara svårt att känna var jobbet slutar och det egna livet börjar.

Samtidigt är doktorandtiden begränsad. Efter fyra eller fem år väntar något annat, och frågan om vad det ska vara finns med under resans gång.

– Man har hela tiden den här osäkerheten: Vad kommer att hända efter fyra eller fem år? Kommer jag att kunna få finansiering för att fortsätta som postdoktor eller få ett annat jobb inom akademin?

Att inte vara ensam om sina erfarenheter

För Sona har kontakten med andra doktorander därför blivit viktig. Sedan 2024 har hon varit ordförande för Samhällsvetenskapliga doktorandrådet och arbetat för att skapa fler möten mellan fakultetens olika institutioner.

Ett exempel är de doktorandluncher som rådet har arrangerat. Där har deltagarna kunnat prata om allt från arbetsmiljö till internationella möjligheter och livet efter disputationen. 

Men för Sona är själva mötet mellan doktorander minst lika viktigt som lunchernas teman.

– Det är ett bra sätt att lära känna varandra, men också att känna att vi inte är ensamma om våra upplevelser och erfarenheter.

Kontakterna över institutionsgränserna kan också få betydelse för forskningen. De som studerar närliggande frågor från olika perspektiv får möjlighet att hitta varandra och kanske samarbeta längre fram.

Mat, migration och känslan av hem

Men det mesta av Sonas doktorandtid kretsar förstås kring den egna forskningen.

I sin avhandling undersöker hon migration och diaspora med fokus på armenier i Sverige. Hon är särskilt intresserad av hur mat, matkultur och mattraditioner hänger samman med identitet, hemkänsla och tillhörighet. Det kan handla om något så vardagligt som var maten går att köpa.

Sona beskriver hur utbudet och sättet att handla skiljer sig mellan Sverige och Armenien. I Sverige dominerar stora livsmedelskedjor, medan det i Armenien finns fler mindre butiker och närmare kontakt med dem som producerar maten. Vissa armeniska produkter är dessutom svåra att hitta i Sverige, berättar Sona. 

Därför kan mat också följa med människor över nationsgränser. Den som reser från Armenien till Sverige kan ta med sig produkter åt vänner och släktingar. Människor hjälper varandra att få tag på sådant som annars är svårt att hitta.

– Det finns en sorts solidaritet i det. Man hjälper varandra.

Maten blir på så sätt något mer än det som ligger på tallriken. Den kan också bidra till att upprätthålla relationer och en känsla av koppling till en annan plats.

Tillhörighet som en röd tråd

När Sona pratar om sin forskning och sitt engagemang för doktorander återkommer samma fråga: betydelsen av att känna tillhörighet.

– Det är viktigt för mig att människor inte känner sig ensamma eller exkluderade. Att det finns en miljö där man känner sig trygg och kan prata med andra om sina upplevelser och erfarenheter, både bra och dåliga. En miljö där man känner sig hemma på något sätt.

Det är också engagemanget för doktorandernas gemenskap som nu har uppmärksammats. Sona Sukiasyan tilldelas Gunnar Svedbergs pris 2026, som varje år går till en student som har verkat för studenternas bästa vid Göteborgs universitet.

I motiveringen lyfter juryn bland annat hennes arbete med att skapa mötesplatser och bygga broar mellan doktorander från olika institutioner och ämnesområden. De beskriver henne som en samlande kraft som har bidragit till en mer inkluderande och levande studiemiljö. 

– Det känns väldigt fint att arbetet blir uppskattat. Vi har lagt mycket tid på att skapa mer samverkan mellan doktorander.

Mer tid för avhandlingen

Efter omkring två år som ordförande börjar Sona samtidigt fundera på att lämna över uppdraget till någon annan.

Dels tycker hon att det är bra att fler får möjlighet att engagera sig och komma med nya idéer. Dels vill hon själv frigöra mer tid till den del av doktorandlivet som hela tiden funnits där i bakgrunden – avhandlingen. Hon räknar med att fortsätta vara engagerad i doktorandgemenskapen, bara inte i samma omfattning som tidigare. 

Och målet för de återstående åren? Att skriva en bra avhandling, disputera och kunna se tillbaka på doktorandtiden med en känsla av att all tid och energi som lagts ner var värd det.

Text: Sara Bjurenvall