Vem jagar vargen? Subjekts- och objektskonstruktioner i svenskan.

Abstract

Hur ska man egentligen kunna veta vad som är subjekt och vad som är objekt i svenskan? I kasusspråk som tyska och isländska fungerar nominativ och ackusativ för det mesta (om än inte alltid) som markörer för subjekt respektive (direkt) objekt medan ett språk som engelskan i stället förlitar sig på ordföljden – subjektet kommer alltid före det finita verbet. I svenskan saknas en enhetlig strategi för att uttrycka subjekt och objekt; en sats som Vargen jagar björnen är potentiellt tvetydig eftersom det inte explicit framgår om det är vargen som jagar björnen eller björnen som jagar vargen. Än mer tvetydigt blir det i frågeordsfrågor av typen Vem jagar vargen?, där det är svårt att utan närmare kontext avgöra om vargen är subjekt eller objekt.

Mitt förslag är att kategorierna subjekt och objekt bäst bör förstås inom ramen för syntaktiska konstruktioner, och jag ansluter mig därmed närmast till Crofts (2001) radikala konstruktionsgrammatik, där en av de grundläggande idéerna är att syntaktiska konstruktioner utgör språkets grundläggande enheter. Förutom kasusmarkerade personliga pronomen uttrycks subjekts- och objektsroller i svenskan främst med hjälp av satskonstruktioner som exempelvis huvudsats med finit hjälpverb – Björnen har jagat vargen visavi Björnen har vargen jagat – eller bisats – … att björnen jagar vargenvisavi … att vargen jagar björnen. Min analys bygger alltså på att den här typen av satskonstruktioner utöver sina andra funktioner också fungerar som svenskans subjekts- och objektsmarkörer.

På seminariet kommer jag att ge en överblick över tidigare forskning som på ett eller annat sätt kan förstås i ljuset av frågan om hur syntaktiska konstruktioner uttrycker subjekts- och objektsroller i svenskan, samt diskutera hur kategorierna subjekt och objekt i svenskan kan förstås inom ramen för ett konstruktionsgrammatiskt ramverk.