Olga Sasunkevich började sin akademiska bana som kommunikationsstudent hemma i Belarus. När hon senare ville studera genusvetenskap var hon tvungen att söka sig utanför hemlandets gränser.
I stället föll valet på European Humanities University i Vilnius och ett av de första masterprogrammen i genusvetenskap i det postsovjetiska området.
– Jag mötte andra studenter från Belarus, Ryssland, Ukraina och Litauen. Det var en ganska unik miljö och en väldigt bra utbildning, säger Olga Sasunkevich.
Hon blev därefter antagen som doktorand vid universitetet i tyska Greifswald och disputerade så småningom med en avhandling om kvinnors erfarenheter av den nya gränsen mellan Belarus och Litauen som uppstått efter Sovjetunionens sammanbrott.
Vilka liv görs möjliga att leva?
I dag kan Olga Sasunkevich summera ett knappt decennium som göteborgare. 2017 rekryterades hon till Göteborgs universitet för att vara del av ett nyinrättat forskningsprojekt om feministisk och HBTQ+-aktivism i Ryssland, Skandinavien och Turkiet, vid Institutionen för kulturvetenskaper. Hennes nuvarande forskning rör sig mellan frågor om migration, demokrati och geopolitik med utgångspunkt i feministisk teori. Ett centralt begrepp för henne är livability, främst utvecklat av Judith Butler. Alltså de förutsättningar som olika människor ges att leva ett gott och värdigt liv.
– Hur skapar vi liv som är möjliga att leva för olika grupper av människor? Inte bara för dem som redan har makt och ett bra liv, det intresserar jag mig för, resonerar hon.
Vem räknas in, vems erfarenheter får betydelse – och vem får vara med och påverka? Det är en fråga som Olga Sasunkevich tycker är lika aktuell i Sverige som någon annanstans:
– Om syftet med demokrati är att göra livet möjligt att leva för så många människor som möjligt kan vi fråga oss om vi i Sverige verkligen lever upp till den idén. I migrationsdebatten finns en föreställning om att vi kan bevara demokratin genom att hålla vissa andra människor utanför. Vad säger det om vår demokrati? Om vi förstår demokrati utifrån begreppet livability, då kanske det går att säga att denna föreställning i sig är odemokratisk?
Världspolitik i vardagen
Geopolitiken blev en tydligare del av Olga Sasunkevichs forskning i samband med Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Östeuropa gick, som hon beskriver det, från en tynande tillvaro till att få central politisk betydelse.
Men Olga Sasunkevich är inte statsvetare. Det är människor snarare än stater som intresserar henne.
– Mitt intresse för geopolitik bottnar i vad de stora förändringarna betyder för människor. Hur lever människor igenom dem? Hur påverkas deras relationer och möten med andra?
Det är frågor som även det EU-finansierade forskningsprojektet MAGnituDe, som Olga Sasunkevich leder, försöker besvara. Projektet är ett samarbete mellan sju universitet i Östersjöregionen och två ideella organisationer. Ambitionen är att studera hur geopolitik känns och upplevs i vardagen, också benämnt affektiv geopolitik.
Migranter bär med sig erfarenheter av krig och konflikter, som i sin tur kan påverka deras möten med andra människor, myndigheter och det nya samhället.
Ett till synes vardagligt möte med en myndighet kan därför också säga något om demokratin.
– Vad händer när jag möter staten och byråkratin inte fungerar? Ökar det min tillit till demokratin eller minskar den? Hur våra möten med byråkratin påverkar vårt engagemang som medborgare och vår tillit till demokratiska institutioner tycker jag är en fascinerande fråga, säger Olga Sasunkevich.
Att våga lämna plats för tystnad
Olga Sasunkevich är ofta ute på fältet. Hon arbetar flitigt med observationer och intervjuer. Nyfikenheten på människors berättelser har alltid funnits där. Men att lyssna är något hon har behövt lära sig.
– När jag intervjuade kvinnor till min avhandling gav jag aldrig utrymme för tystnad. I stället gick jag direkt vidare till nästa fråga, eftersom jag tyckte att tystnaden var obekväm. Med tiden har jag lärt mig att ge människor utrymme. De behöver tid att tänka.
I senare forskning har hon bland annat intervjuat belarusiska migranter som lämnat landet efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Många har svåra erfarenheter bakom sig.
– Forskningsintervjuer ska inte förväxlas med terapi, betonar Olga Sasunkevich. Men de kan ändå innebära en möjlighet för människor att sätta ord på vad de har varit med om.
Vill skapa utrymme för yngre forskare
Som projektledare och vetenskaplig koordinator för den nationella forskarskolan FUDEM, som har humaniora som utgångspunkt för att undersöka populistiska strömningar i samhället, har Olga Sasunkevich också arbetat för att bygga miljöer där yngre och mer etablerade forskare kan mötas.
– Innan jag blev professor var målet väldigt tydligt: jag behövde arbeta hårt för att bli professor. Nu behöver jag fundera på vad nästa steg ska vara, säger hon.
Ett svar har hon redan:
– Forskningen är förstås viktig. Men jag tror att en viktig uppgift för en professor är att skapa utrymme för yngre forskare att utvecklas intellektuellt. Utbytet mellan olika generationer av akademiker i FUDEM är ett bra exempel, det är något jag bara njuter av, säger hon. Jag är stolt över att ha varit med och skapat den miljön.
Av: Erik Pedersen
