Tre perspektiv på folkbildning
I veckan går Bokmässan av stapeln och ett av årets teman är folkbildning. Vi har ställt tre frågor till en litteraturvetare, en idéhistoriker och en religionsvetare för att få deras perspektiv på folkbildning.
Biblioteken – självbildning och folkbildning
Sebastian Lönnlöv, doktorand i litteraturvetenskap, forskar om svenska folkbibliotek under 1900-talets första hälft. I bibliotekens historia syns både folkrörelsernas vilja till självbildning och samhällets ambition att påverka vad folket – och inte minst vad barn och unga – skulle läsa.
Folkbildningen är å ena sidan en underifrånrörelse, med självbildning via folkrörelserna, men också en ovanifrånrörelse.
På vilket sätt berör din forskning folkbildning?
– Jag skriver min avhandling om svenska folkbibliotek under första halvan av 1900-talet, med fokus på vad som ansågs lämpligt eller olämpligt för barn och unga att läsa. De moderna folkbiblioteken i Norden växte fram under tidigt 1900-tal och såg sig som en del av den bredare folkbildningen.
Folkrörelsernas föreningsdrivna bibliotek, som arbetarbibliotek och nykterhetsbibliotek, var viktiga föregångare. De drev och finansierade bibliotek i relativ stor skala när kommunerna och staten ännu var ganska ointresserade av saken. Senare kommunaliserades folkbiblioteken nästan helt och blev en del av det framväxande välfärdssamhället.
Vad tycker du är särskilt intressant utifrån ditt forskningsområde?
– Att folkbildningen både är en underifrånrörelse, med självbildning via folkrörelserna och deras studiecirklar, och en ovanifrånrörelse. Den folkbildning som kom ”ovanifrån” var välmenande, eftersom även medel- och överklassen kunde se att arbetarklassens levnadsvillkor behövde förbättras. Men det fanns också en oro för revolution och socialism. Det gällde att se till att det blev rätt sorts folkbildning – och rätt böcker – som nådde folket.
Vad kan ditt forskningsområde hjälpa oss att förstå om folkbildning som vi annars riskerar att missa?
– Barn och unga hamnar ofta i skymundan när vi talar om folkbildning. Under den här perioden lades stor vikt vid ”det uppväxande släktet”. Barn ansågs både formbara och särskilt skyddsvärda. Fel litteratur kunde skada dem, medan rätt litteratur kunde göra dem till goda samhällsmedborgare.
Det finns mycket att lära av detta också i vår samtid, när oro för barn och unga ofta står i centrum för diskussioner om censur och begränsningar av böcker. Därför är det viktigt att bibliotek och andra institutioner fortsätter att sätta barns och ungas egna behov och rättigheter i centrum.
Folkbildning med världen i blickfånget
Katarina Leppänen är professor i idéhistoria och har forskat om mellankrigstidens folkbildning. I hennes forskning framträder en stark tro på att kunskap om omvärlden och internationellt samarbete kunde bidra till fred.
Folkrörelsens stora entusiasm och tro på fred genom kunskap och internationellt samarbete tycker jag är fascinerande och beundransvärd.
På vilket sätt berör din forskning folkbildning?
– Jag har forskat om folkbildningen under perioden mellan första och andra världskriget och hur man då ansåg att ett internationellt perspektiv var viktigt för alla medborgare. Nationernas förbund etablerades under 1920-talet som en nod för internationella frågor, från fred och migration till utbildning.
Varje år åkte ett busslast nordbor till Genève genom Nordiska folkhögskolan i internationalism för att lära sig om bland annat Nationernas förbund, Internationella arbetsorganisationen (ILO) och Europas historia.
Vad tycker du är särskilt intressant utifrån ditt forskningsområde?
– Folkrörelsens stora entusiasm och tro på fred genom kunskap och internationellt samarbete tycker jag är fascinerande och beundransvärd. Resorna till Genève skulle inte bara höja den enskilda deltagarens kunskaper och påverka deras attityder. Tanken var också att kunskapen skulle spridas vidare i samhället. Efter hemkomsten kunde deltagarna till exempel hålla studiecirklar för sina arbetskamrater eller inom sina fackliga organisationer.
Vad kan ditt forskningsområde hjälpa oss att förstå om folkbildning som vi annars riskerar att missa?
– I dag tar vi kanske internationella organisationer som FN, EU och Nato för självklara delar av en global världsordning. Men när vi ser hur sådana organisationer byggdes upp som försök att skapa en ny och framför allt fredlig världsordning, visar folkbildnigsperspektivet hur de också behövde förankras hos medborgarna.
Nationernas förbund var ingen självklar lösning efter första världskriget och inte bara en fråga mellan stater. I den nya världsordningen behövde alla engageras.
När vägen till kunskap gick genom kyrkan
Martin Berntsson, professor i religionsvetenskap, forskar om reformationen och kyrkans historia. Under flera århundraden spelade kyrkan en central roll för människors läsande och lärande – men också för vilken kunskap som ansågs vara den rätta.
Jag brukar säga att den största skolreformen i vår historia var just reformationen.
På vilket sätt berör din forskning folkbildning?
– Jag har sysslat med reformationstiden i Sverige och övriga Norden, en period som blev en viktig förutsättning för de följande seklernas folkbildning. Jag brukar säga att den största skolreformen i vår historia var just reformationen. Den innebar en i grunden positiv syn på folkets förmåga att tillgodogöra sig kunskap.
Samtidigt fanns en paradox: all kunskap ansågs inte vara av godo. Kunskapsinhämtningen behövde regleras, bland annat genom katekesförhören. Luthers lilla katekes och psalmboken blev två viktiga folkbildningsböcker som människor förväntades känna till. Vi sägs i Sverige ha haft en högsta läskunnigheten i Europa eftersom vi till skillnad från Tyskland inte hade några ”vinterskolor” utan i stället satsade på hemundervisning.
Vad tycker du är särskilt intressant utifrån ditt forskningsområde?
– Särskilt intressant är den ”starka kvinnolinjen” i folkbildningen. Att döma av husförhörsprotokollen var kvinnor mer läskunniga än män, även om männen var mer skrivkunniga. De som kunde läsa hade ofta lärt sig av en kvinna, vanligtvis mamman i familjen.
Det fanns också en folkbildning bortom katekes och predikan. Människor lärde sig genom estetiska uttryck som musik, kyrkokonst och teater. Under marknader framförde skolpiltar till exempel burleska och grovkorniga pjäser med motiv ur Bibeln. Just buskisen och berusade bönder tycks vara ett till synes hållbart folkbildningsideal!
Vad kan ditt forskningsområde hjälpa oss att förstå om folkbildning som vi annars riskerar att missa?
– Det är lätt att missa de kyrkliga aspekterna av folkbildningen. Vi vet att människor lärde sig läsa, men varför var det så viktigt? Folket skulle fostras in i ett trossammanhang som förväntades vara lutherskt. Det fanns samtidigt en föreställning om att folket behövde skyddas från konkurrerande religiösa läror – från katoliker, pietister och senare metodister och baptister.
Text: Hanna Erlingson
Den moderna folkbildningens historia i Sverige börjar på 1800-talet. Då växte bland annat folkhögskolor, bibliotek, föreläsarföreningar och bildningscirklar fram, parallellt och i samarbete med de nya folkrörelserna.
De första folkhögskolorna bildades 1868 och de första studieförbunden tillkom i början av 1900-talet. Under mellankrigstiden växte folkbildningen ytterligare, både inom och utanför folkhögskolor och studieförbund. Även radion fick ett tydligt folkbildningsuppdrag.
Principen om att folkbildningen ska vara ”fri och frivillig” formulerades av 1944 års folkbildningsutredning. Sedan 1991 är den statligt stödda folkbildningen målstyrd i stället för regelstyrd. Samma år bildades Folkbildningsrådet.
Källa: Folkbildningsrådet