Sockerspelen

I sockrets historia möts begär och våld. Sockrets begärlighet i Europa blev en ekonomisk framgång för ett fåtal, och rörsocker skeppades till hamnar i Göteborg från slavplantager på andra sidan Atlanten. Sockerraffinaderier växte fram i staden och handelsfamiljer gjorde stora vinster på raffineringen. Sockerhandeln var alltså en viktig näring i Göteborg men är trots det väldigt lite omskriven. Den har varit med och format hur staden har utvecklats – spår som påverkar oss än idag. Stadens minne omfattar sällan tiden före betsockrets introduktion, och inkluderar inte heller många av de historier och händelser som synliggör vår delaktighet i koloniala strukturer och föreställningar. Det göteborgska narrativet handlar om sjöfart och handel, men främst förknippat med äventyr, entreprenörskap och frihet, snarare än med kolonialism.

Med utgångspunkt i en dagbok från 1836 skriven av den borgerliga kvinnan Marie Vougt och som innehåller många noteringar om socker, leder Sockerspelen oss till sex platser i staden. Vi kommer till Brunnsparken, Liseberg, Postgatan, Majnabbe, Klippan och Änggården. På varje plats grävs gömda och glömda koloniala spår och berättelser fram och sätts i rörelse. Vi förflyttar oss mellan olika tidslager, från 1700-talet fram till idag.

En viktig del av arbetet innebär att utveckla dekoloniala strategier för att hantera ofullständiga, bristfälliga och våldsamma narrativ ur arkiven, där de som berörs sällan har en egen röst. Nya historier och händelser kopplade till platserna utvecklas också i samarbete med sju inbjudna konstnärer, som bidrar med sina konstnärliga svar till kartan. En narrativ, associativ och mångdimensionell kartläggning av staden växer så fram. Undersökningen genomsyras av scenkonstnärliga metoder.

Sockerspelen lyfter fram berättelser som i hög grad varit osynliga i historieskrivningen. Historierna som inkluderats på kartan är ofta komplexa och kan rymma motstridigheter och vändningar. De har också kontinuerligt prövats i dialog med andra och genom flera undersökande stadsvandringar, och har därigenom blivit till en muntlig, levande och relationell praktik. Kartläggningen rör sig tvärs över olika slags källor, uttryck, platser och temporaliteter, där olika kroppar, rum, röster, historier och minnen sammanförs och sätts i spel. På så sätt verkar den för en antikolonial kronologi där vi kan minnas på nytt – i ett utrymme mellan offentlig historia och konstnärligt skapande.

Den komplexa och mångdimensionella kartläggningen bidrar med oväntade kopplingar, överlappningar och förvecklingar, så att andra historier om Göteborgs koloniala historia kan träda fram, som binder samman dåtid och nutid.