Martin Eriksson har i sin forskning intresserat sig för varför djur och växter har begränsade utbredningsområden, trots förmågan att via evolution utveckla anpassningar till nya miljöer. För att få svar på detta, så har Martin Eriksson skapat matematiska modeller för hur utbredningsområden utvecklas, där han bland annat tagit hänsyn till olika genetiska egenskaper hos arter.
–Det är viktigt att förstå varför djur och växter har gränser för sin utbredning, men också hur de anpassar sig till nya miljöer. I princip kan mina modeller förklara vilka egenskaper i miljön som leder till att populationer av djur eller växter misslyckas med att anpassa sig lokalt, säger Martin Eriksson, doktorand på Institutionen för marina vetenskaper, Göteborgs universitet.
Självbefruktning kan vara gynnsamt
Även om Martin Erikssons modeller är generella är de ofta relaterade till empiriska data från arter i Östersjön, ett ungt område med geologiska mått mätt och som därför har bestånd som nyligen genomgått en utökning av sitt utbredningsområde, som till exempel blåstång eller ålgräs.
Martin Eriksson har i sina modeller bland annat kunnat visa att det kan vara gynnsamt med självbefruktning i vissa miljöer, trots att det oftast ger sämre anpassningsförmåga och gör arten sårbar för förändringar i miljön. Han har också kunnat visa att det kan vara gynnsamt att flera gener ärvs i sammanhållna paket, så kallade supergener, för att bevara lokal anpassning i extrema miljöer vid utbredningsgränser.
– Fördelen är att lokalt anpassade kombinationer av gener delvis skyddas från att blandas med sämre anpassade gener. Det kan därför leda till större utbredningsområden, åtminstone om miljön inte ändras, säger Martin Eriksson.
Skapa broar mellan matematik och biologi
Med sin forskning vill Martin Eriksson skapa broar mellan matematiken och biologin. Matematisk modellering är ett alternativ till hjälp eftersom det kan vara svårt att studera utvecklingen av utbredningsgränser med hjälp av experiment eller fältstudier.
Martin Erikssons matematiska modeller kan användas av forskare inom till exempel evolutionsbiologi eller ekologi, både för att förstå varför arter har de utbredningsområden som de har idag, men också för att förstå hur arters utbredning skulle kunna se ut i framtiden.
–Jag vill väldigt gärna att mina modeller används för att bevara biologisk mångfald, till exempel för att förbättra vår förståelse av hur globala klimatförändringar påverkar arters utbredningsområden och genetiska anpassning, säger Martin Eriksson.
Länk till avhandlingen
Modelling the Evolution of Species’ Ranges
Kontakt
Martin Eriksson
doktorand på Institutionen för marina vetenskaper
E-post: martin.eriksson.2@gu.se
