Merima Bruncevic, docent i rättsvetenskap vid Juridiska institutionen, är aktuell med boken Regulating Transnational Heritage - Memory, Identity and Diversity, utgiven av Routledge.
- Vad menas med Transnational Heritage? Vad gjorde dig intresserad av den här frågan?
Oftast används begreppet för att benämna kulturarv som sträcker sig över nationsgränser. Det gäller både fysiskt arv som Sidenvägen eller Le Corbusiers byggnader, och immateriellt kulturarv som matkulturer, hantverk eller ritualer som delas av olika nationer som t.ex. medelhavsmatkulturen. I min bok använder jag begreppet för att diskutera hur man kan reglera kulturarv som antingen inte direkt kan hänföras till en av rätten erkänd folkgrupp eller som är omstritt och där det råder konflikt mellan olika grupper om vem arvet bör tillskrivas.
- Vilka är dina viktigaste slutsatser?
Den övergripande slutsatsen är en kritik av rätten. Rätten verkar endast erkänna tre typer av grupper som kulturarv kan hänföras till: nationsstater, ursprungsbefolkningar och erkända minoriteter. Transnationellt kulturarv som utmanar idén om monolitiska och monokulturella samhällen är inte reglerat. En annan slutsats är att kultur som skapas i mångkulturella samhällen därför inte blir erkänd och beskyddad, och därmed riskerar hela folkgruppers existens att osynliggöras.
- Hur kan dessa användas?
Jag använder slutsatserna både för att diskutera nya former för reglering, samt hur man kan skapa inkluderande museum och kulturinstitutioner.
Merima Bruncevic forskning befinner sig i gränslandet mellan immaterialrätt, kulturarvsrätt och rättsfilosofi. Bruncevic studerar bl.a. konceptet kulturella allmänningar (”cultural commons”) och möjligheten att introducera ett sådant koncept i rätten eller ge det en rättslig plattform.