Forskning om fotografiets relation till verkligheten

Hur kan vi skapa en sann återgivning av en verklighet som inte är vår egen? Det är den övergripande frågeställningen i doktoranden Kerstin Hamiltons avhandling vid HDK-Valand. I sin konstnärliga forskning, vars nav består av utställningen ”Dear Truth: Dokumentära strategier i samtida fotografi” på Hasselblads center, undersöker hon fram vår komplexa relation till dokumentärfotot.

- Inom konstnärliga utbildningar har dokumentärt blivit ett skällsord. Få vill använda begreppet för att beskriva sitt arbete och det finns ett behov av att positionerna sig mot nidbilden av en dokumentärfotograf som ser sig själv som en fluga på väggen. En vanlig ståndpunkt är att det inte finns någon gräns mellan fakta och fiktion, eller i vart fall att den gränsen inte är särskilt relevant, säger Kerstin Hamilton.

Hon delar dock inte det synsättet.

- Genom att inte avvända begreppet dokumentärfoto är det som att säga att allt är samma sak. Det är det inte. Det finns forskningsbaserade arbetssätt där fakta underbygger det som presenteras i det konstnärliga arbetet. Till skillnad från en konstnär som kanske bygger upp miljöer och helt utgår från sig själv. Om skillnaden mellan dem försvinner, försvinner också incitamentet att arbeta dokumentärfotografiskt.

Kerstin Hamilton har genomfört är en rumslig kartläggning av fältet dokumentärfoto genom utställningen ”Dear Truth”. Hon var kurator för utställningen där flera internationellt etablerade fotokonstnärer tog upp samhällsförankrad problematik, samtidigt som hon med utställningen undersökte dokumentärfotot och dess möjligheter att skilda någon annans verklighet objektivt.

- Utställningen var ett verktyg för att närma mig de här frågorna. Det är empirisk forskning baserat på intervjuer med konstnärerna.

Bild

Hon analyserar konstnärernas förhållningssätt och tittar närmare på begrepp som reflexivet, självkritik, den egna rollen och etiska överväganden. Forskningen tar ett brett grepp på fältet och inkluderar även montage, film, text och konceptuella perspektiv. Resultatet är konkreta förslag på förhållningsätt och lösningar.

I flera av sina egna konstnärliga projekt intresserar sig Kerstin Hamilton för vetenskap i allmänhet och naturvetenskap i synnerhet. Det har färgat hennes konstnärliga forskning som närmar sig begrepp som är vanligt förekommande inom naturvetenskapen, som objektivitet och experiment.

En annan viktig vetenskap i hennes liv är statsvetenskap. Det var när hon studerade ämnet på universitet i början av 2000-talet som hennes framtida yrkesinriktning började ta form.

- Vi var några stycken i min klass som bildade en fotoklubb och stod i mörkrum och framkallade. Det var fantastiskt. Kombinationen av statsvetenskap och foto fick mig att inse att jag ville använda kameran som ett verktyg för att närma mig viktiga samhällsfrågor, säger hon.

När hon sedan gick en fyraårig fotoutbildning i Dublin, följt av en masterexamen på dåvarande Högskolan för fotografi och film, såddes fröet till hennes avhandling.

- Jag upptäckte att jag och andra som arbetade i en dokumentär tradition upplevde ett motstånd. Inte bara från omgivningen utan även från oss själva. Det finns en osäkerhet och ett tvivel inför den dokumentära skildringen.

I sin forskning spårar hon osäkerheten till en oro för att begå övergrepp mot någon som redan är utsatt, en rädsla för att kategorisera, döma och exotisera.

- Det är svårt att våga, och att orka, gå in i de här frågorna. Men jag tycker att det är viktigt att vi inte låter det hindra oss. Det dokumentära fotot har en roll att spela när det kommer till att skildra de riktigt stora, brännande frågorna.

Kerstin Hamilton hoppas att hennes forskning ska kunna bidra med nya perspektiv och skapa samtal som kan stärka fotografer i deras dokumentära arbete.

- De flesta fotografer är redan extremt medvetna kring de här frågorna. De har ett sofistikerat ifrågasättande av den egna bilden, det sitter i ryggraden, säger hon.

Text: Åsa Rehnström