Avhandling för medicine doktorsexamen vid Sahlgrenska akademin, Institutionen för neurovetenskap och fysiologi, Sektionen för psykiatri och neurokemi
Opponent: docent Ursula Werneke, Institutionen för klinisk vetenskap, Umeå universitet, Umeå
Betygsnämnd: docent Robert Sigström (ordf.), docent Daniel Lindqvist (LU) och docent Aso Saeed
Disputationen hålls på svenska
I årtionden har litium varit en grundpelare i behandlingen av affektiva sjukdomar (såsom bipolär sjukdom och återkommande depressioner), och förbättrat många patienters liv sedan dess introduktion i mitten av 1900-talet. Litium anses idag vara underutnyttjad, dels på grund av att det kräver regelbunden uppföljning med blodprover, dels på grund av rädsla för biverkningar. Kronisk njursjukdom (CKD) – en gradvis förlust av njurfunktion – framstår som en betydande orsak till oro vid långvarig användning av litium.
Avhandlingen bygger på fyra observationsstudier i vilka olika aspekter av sambandet mellan litiumbehandling och förekomst av allvarlig njursjukdom har utforskats.
Studie 1 undersökte hur noga sjukvården i Sverige har följt riktlinjerna för litiumbehandling under nästan tre decennier. Vi fann en positiv trend: bättre efterlevnad av riktlinjer för kontroll av behandlingen och en minskning av genomsnittlig blodkoncentration av litium, vilket också återspeglar förändringar av riktlinjerna som skett under den studerade perioden.
Studie 2 studerade utsikterna för de som, redan innan början av litiumbehandling, hade nedsatt njurfunktion. Dessa individer löpte en betydligt högre risk för allvarlig njursjukdom och för att behöva dialys, jämfört med personer som börjar litiumbehandling med en intakt njurfunktion.
Studie 3 visade att den övergripande risken för utveckling av allvarliga njurskador inom de första tio åren av litiumbehandling har förblivit låg och oförändrad över trettio år. Detta fynd tyder på att litiumbehandling, när den övervakas noggrant, medför en viss men hanterbar risk för njurhälsan.
Studie 4 lyfter upp åldersrelaterade skillnader i förekomsten av njursjukdom, efter insättning av litium, och visar att kumulativ incidens av allvarlig njursjukdom ökar med ålder och behandlingens längd, samt korrelerar omvänt med serumkreatinin vid behandlingsstart. Yngre individer (under 55 år) har en obetydlig kumulativ risk 10 år efter start av litium. Livstidsrisken för allvarlig njursjukdom (beräknad för individer äldre än 55 år) är högre jämfört med normalbefolkning, men tillgängliga forskningsdata tyder på att överrisken är måttlig.
Sammanfattat kan resultaten förväntas öka kunskapen om risken för njurbiverkningar hos olika patientgrupper. Patienter med normal njurfunktion som bedöms ha nytta av litium bör inte avstå från behandling på grund av rädsla för njurpåverkan. För patienter med befintliga njurproblem, måste beslutet att använda litium vägas mot potentialen för ytterligare njurskada.