Till sidans topp

Sidansvarig: Annika Wall
Sidan uppdaterades: 2018-12-21 11:34

Tipsa en vän
Utskriftsversion

C14-dateringar visar megalitgravarnas ursprung och hur de spred sig över Europa - Göteborgs universitet Till startsida
Webbkarta
Till innehåll Läs mer om hur kakor används på gu.se

C14-dateringar visar megalitgravarnas ursprung och hur de spred sig över Europa

Nyhet: 2019-02-11

Hur uppkom och spreds europeiska megalitgravar? Genom C14-dateringar av en stor mängd material har en arkeolog vid Göteborgs universitet kunnat visa att det fanns en mycket större rörlighet på stenåldern än vad vi tidigare känt till, med en utvecklad sjöfart och ett utbyte mellan olika delar i Europa.

Megalitgraven Dolmen de Fontanaccia, Korsika. Foto: Bettina Schulz Paulsson
 

Bettina Schulz Paulssons studie publiceras i den högt ansedda vetenskapliga tidskriften PNAS. Med hjälp av modern teknik har hon kunnat svara på en fråga som upptagit forskare i över hundra år: Hur och var uppstod megalitgravarna?

Det finns idag ungefär 35 000 megaliter – fornlämningar som är byggda av ett enda eller flera stenblock – kvar över hela Europa. De flesta kommer från Neolitikum (yngre stenåldern) och kopparåldern (mellan yngre stenåldern och bronsåldern) och är koncentrerade till kustnära områden.

Frågan forskarna har ställt sig länge har varit om förekomsten av megalitgravar spreds över Europa från ett ursprungsställe, eller om gravarna uppstått på olika platser oberoende av varandra.

Fler än 2400 C14-dateringar

Bettina Schulz Paulsson, som är arkeolog vid Göteborgs universitet, har analyserat fler än 2400 C14-dateringar från megalitiska, pre-megalitiska och samtida icke-megalitiska platser i hela Europa, som hon inhämtat under tio års forskningsresor.

De tidigaste megalitgravarna uppkom under en period på 200-300 år, för 6000 år sedan, i nordvästra Frankrike, längs Atlantkusten på Iberiska halvön och i Medelhavsområdet.

Pre-megalitiska konstruktioner hittades enbart i nordvästra Frankrike. Megalitgravar uppstod på den iberiska halvön, de brittiska öarna och Frankrike i början av 4000-talet före vår tideräkning, och i Skandinavien under andra hälften av samma årtusende.

I början av 1900-talet antog forskare som Oscar Montelius och Gordon Childe att megaliterna utvecklades i en region (även om de var oense om var) och sedan spred sig därifrån, men bortsett från dem har forskarsamhället trott och utgått från att megalitbyggande utvecklats oberoende av varandra i fem olika regioner.

Inte utvecklats oberoende av varandra

Bettina Schulz Paulssons studie slår för första gången fast att megaliterna inte spridits och utvecklats oberoende av varandra – och var de först uppfördes.

– Mina resultat visar att nordvästra Frankrike var den plats där europeiska megalitgravar först fanns och att megalittraditionen sedan successivt spred sig under huvudsakligen tre faser. Sammantaget indikerar resultaten att det existerade en stor rörlighet via sjövägar, säger Bettina Schulz Paulsson.

– Det här är första gången det faktiskt kunnat påvisas. Fördelningen av dessa gravar tyder på att megalittraditionen spridit sig via sjövägar. Megalitiska samhällens maritima färdigheter och teknik tycks ha varit mer avancerade än man tidigare trott, säger Bettina Schulz Paulsson.

Studien Radiocarbon dates and Bayesian modelling support maritime diffusion model för megaliths in Europe publiceras i den vetenskapliga tidskriften PNAS den 11 februari.

Kontakt:
Bettina Schulz Paulsson, tel: 0736-668 160, 031-786 4517, e-post: bettina.schulz.paulsson@gu.se

Foto, porträttbild i text: Jessica Young

Foto, övriga bilder på Bettina Schulz Paulsson: Jonathan Paulsson

Foto, megalitgravar: Bettina Schulz Paulsson

Ring of Brodgar. Stencirkel på ön Mainland i den skotska ögruppen Orkneyöarna. Stencirkeln har likheter med Stonehenge i England. Man antar att stencirkeln restes runt 2500 år före Kristus, många år före Stonehenge. Cirkeln är 104 meter i diameter och är en av de största i Storbritannien. Den bestod från början av 60 stenar, av vilka 27 finns kvar idag.

Havängsdösen i Ravlunda. En megalitgrav från yngre stenåldern.

Megalitgraven L’Estran de Kernic på Bretagnes nordkust. Havsnivån har stigit sedan yngre stenåldern och graven är bara synlig när det är ebb.

Megalitgraven Dolmen de Sa Coveccada i nordöstra Sardinien.

Megalitgraven Dolmen El Gigante i den spanska staden El Gastor, Andalusien.

Megalitgraven Goosefeld I Schleswig Holstein.

Megalitgraven Barnenez i Bretagne, med tolv megalitgravkammare.

Megalitgraven Dolmen de Crucuno, Plouharnel i Bretagne.

The Grey Cairns of Camster är megalitgravar I Caithness, Skottland.

Megalitgraven Maes How, Orkneyöarna, Skottland.

Megalitgraven Cairnholy II, i den skottska kommunen Dumfries and Galloway.

Megalitgraven Dolmen 134, Gorafe, Andalusien.

Stenar i Filitosa, Korsika.

Megalitgraven Dolmen Coll de Pinyer, Pyreneerna, Frankrike och den spanska udden Cap de Creus.

Sten med båtinristningar i megalitgraven Mane Lud, Bretagne.

Bettina Schulz Paulsson vid en megalitgrav i Los Millares.

Bettina Schulz Paulsson i en megalitgrav på Rousay, Orkneyöarna, Skottland.

 

AV:

Artikeln publicerades först på: hum.gu.se

Sidansvarig: Annika Wall|Sidan uppdaterades: 2018-12-21
Dela:

På Göteborgs universitet använder vi kakor (cookies) för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder kakor.  Vad är kakor?

Denna text är utskriven från följande webbsida:
http://www.gu.se/omuniversitetet/samarbeten/ULF-avtal/nyheter/detalj//c14-dateringar-visar-megalitgravarnas-ursprung-och-hur-de-spred-sig-over-europa.cid1616671
Utskriftsdatum: 2019-09-21