Till sidans topp

Sidansvarig: Webbredaktionen
Sidan uppdaterades: 2019-01-21 15:24

Tipsa en vän
Utskriftsversion

Etiskt råd med rätt att granska<br />– men bara på uppdrag av rektor - Göteborgs universitet Till startsida
Webbkarta
Till innehåll Läs mer om hur kakor används på gu.se

Etiskt råd med rätt att granska
– men bara på uppdrag av rektor

Nyhet: 2005-04-18

teckningStyrelsen vid GU har beslutat att inrätta ett nytt råd för att behandla ärenden om misstänkt vetenskaplig oredlighet. Rådet är till för hela universitetet, men det är bara rektor som kan ge rådet i uppdrag att utreda ärenden och det är också han som avgör vilka åtgärder som ska vidtas.
Ett steg i rätt riktning, men det är fel att bara rektor kan besluta om vilka ärenden som ska tas upp, menar Birgitta Strandvik. Vad som också behövs är ett fristående nationellt råd.

– Rådet är enbart avsett att vara ett stöd till rektor, och existerar inte skiljt från rektor, säger biträdande kanslichef Mårten Persson, som har utformat det förslag som styrelsen nu antagit. Rektor tar alltså ställning till om anmälningar som inkommit till honom ska tas upp av rådet, och han kan också välja att låta rådet ta upp ett ärende där någon offentligt påstått att det förekommer forskningsfusk vid Göteborgs universitet.
   Det är rektor som utser de nio ledamöterna som sitter lika länge som rektors mandatperiod varar. När rådet utrett ett ärende levererar det ett utlåtande med fyra fasta svarsalternativ (se nedan) och det är sedan rektor som själv tar ställning till om ärendet ska avskrivas, polisanmälas eller om någon annan åtgärd ska vidtas.
– Rådet är ingen rättsinstans utan ska bara uttala sig om det går att fastställa forskningsfusk eller inte, säger Mårten Persson.
   Kriterierna för ledamöterna  är att de ska vara anställda vid GU men inte ha uppdrag som prefekt eller dekanus, och att de ska ha lång erfarenhet i ledande ställning av självständig forskning.
Till sin hjälp har rådet jurister och sakkunniga inom och utom universitetet.
Förutom att Sveriges universitets- och högskoleförbund (SUHF) uppmanat sina medlemmar att upprätta regler vid varje lärosäte för hur man ska hantera forskningsfusk, anser Mårten Persson att rådet kom till av två anledningar. Dels har till exempel Gillberg-ärendet aktualiserat behovet av ett regelverk för hur framförda tankar om forskningsfusk ska hanteras. Dels kräver numera de stora externa bidragsgivarna att det finns nedskrivna regler för hur misstankar om forskningsfusk hanteras.
– De vill ha ryggen fri om forskningen ifrågasätts. Alla högskolor bör kunna visa upp en sådan här handledningsordning ifall något händer, säger Mårten Persson.
   En viktig sak är att hela universitetet vänder sig till samma råd. Granskningen ska ske på samma sätt vare sig det är en historiker eller statistiker som misstänks. Mårten Persson tror att rådet kommer att handlägga fem till sex ärenden per år.
Det något långa namnet Rådet för ärenden om oredlighet i forskning, vill Mårten Persson gärna behålla, för att det ska vara tydligt för alla att det inte är frågan om ett råd som tar ställning till om forskningen är oetisk, undermålig eller slarvig.
– Här talar vi bara om medvetet forskningsfusk, inte om dålig forskning.
Det bästa med rådet tycker Mårten Persson är att det nu finns en trygghet i hur sådana här ärenden kommer att hanteras. Och att GU kan leva upp till omvärldens krav på en fastlagd ordning i händelse av fusk.
Birgitta Strandvik– En anklagelse om forskningsfusk är väldigt allvarlig. I de fall där den visar sig vara ogrundad är det viktigt att också kunna rentvå den som har anklagats, säger Mårten Persson. Birgitta Strandvik, som sitter i Vetenskapsrådets expertgrupp för utredning om oredlighet i forskningen, tycker att det är riktigt att ett råd vid GU inrättas.
– Det är bra att det är universitetsövergripande, dels för att det annars finns risk för att vissa ärenden hamnar mellan stolarna, dels för att min erfarenhet är att bekymren är ganska likartade över fakultetsgränserna. Det är också en trygghet för den som anmäler att det är personer från olika fakulteter som tar ställning i frågan, säger Birgitta Strandvik, professor i pediatrik.
   Däremot tycker hon att det är fel att bara rektor kan initiera en utredning i rådet, som nu bara är rådgivande till arbetsgivaren, det vill säga rektor. Utöver detta lokala råd behövs ett fristående nationellt råd som kan utreda ärendet vidare, utan några som helst osynliga eller förpliktigande band till GU.
– Det finns ju redan ett sådant råd i Vetenskapsrådets expertgrupp, vars enda svaghet är att anmälan måste gå via rektor. Med ett så utbyggt råd vid GU kanske rektor även fortsättningsvis tycker att det är bättre att utreda lokalt än att remittera till övergripande råd. Ur den synpunkten kan det vara en fara med ett lokalt råd.
Ett alternativ tycker hon hade varit att följa Vetenskapsrådets idé om en lokal ombudsman som stöd för rektor i dessa frågor.
– Till en sådan ombudsman kan alla inom universitetet anmäla och den metoden fungerar bra i Tyskland.
Birgitta Strandvik hoppas att regeringen ska ändra lagstiftningen så att vi kan ha det som i Danmark där man har en central instans som är helt fristående från universiteten. Udvalgene vedrørende videnskabelig uredelighed (uvvu) har funnits i 10 år och Birgitta Strandvik anser att den fungerar alldeles utmärkt. I Danmark kan även enskilda forskare få sin anmälan behandlad av rådet, och det är ett förfarande som hon hoppas att vi ska ta efter.
– Vad som händer annars är att doktorander i beroendeställning är rädda för att göra en anmälan, medan en professor inte drar sig för att anmäla en doktorand. Det fordras en oerhörd integritet hos en rektor för att klara av en sådan situation, säger Birgitta Strandvik.
Vad ett lokalt råd kan göra, enligt Birgitta Strandvik, är en första sållning där man tar  ställning till om en anmälan handlar om en personkonflikt eller om det finns en faktisk grund för misstankar om forskningsfusk. Hon tror aldrig att ett lokalt universitetsråd helt och hållet kan utreda frågor av denna känsliga art.
– Det kan vara känsligt av två skäl. Dels vill man inte ha skandaler inom det egna universitetet, dels kan det finnas bindningar inom universitetet, delikatessjäv, som gör det svårt att anmäla och utreda. Då är det väldigt bra om frågan lyfts upp på en högre nivå där den blir alldeles opartiskt behandlad, säger Birgitta Strandvik.
Även Stellan Welin, tidigare föreståndare vid Centrum för forskningsetik vid GU, numera professor vid Linköpings universitet, tycker att rådet är en klok idé.
– Om det inte finns ett systematiskt sätt att ta hand om sådana här problem, är det ingen som gör det eftersom det är obehagligt. Om jag får önska något så tycker jag att rådet också ska handskas med frågor om hur öppet och kontrollerbart forskningsmaterial är. Det är legitimt att andra forskare ska kunna granska ett forskningsmaterial, men givetvis utan att patienternas eller informanternas identitet röjs, säger Stellan Welin.
Även han framhåller svårigheterna med att utreda sin egen personal.
– Det har visat sig internationellt att det är svårt att utreda frågor på det egna lärosätet där alla känner alla, säger StellanWelin.
Både han och Birgitta Strandvik poängterar hur viktigt det är att de ledamöter som väljs ut har en oberoende ställning och stor vana vid att granska forskning, men att det allra viktigaste är att de har mycket stark integritet.
   Om ett ärende ska vara offentligt eller inte tycker han är en viktig sak att beakta. I samband med att rektor överlämnar ett ärende till rådet diarieförs det och blir då i de allra flesta fall offentlig handling.
– Om det är en obefogad anklagelse kan den orsaka mycket skada, säger Stellan Welin.
   Birgitta Strandvik tycker att en fördel med ombudsmannasystemet efter tysk modell är att den lokala utredningen inte blir offentlig förrän ärendet anmäls till Vetenskapsrådets expertgrupp eller till ett motsvarande råd på nationell nivå.
Mårten Persson tror inte att det går att förhindra att ett ärende som hamnat hos rådet blir offentligt.
– När det väl nått så långt går det ändå inte att hemlighålla för då är det redan ute både inom och utom organisationen. Vad som sägs i rådet behöver däremot inte bli offentligt. Det enda som kommer ut från rådet är ett utlåtande där det också framgår om rådet är enigt. Dessutom tror jag att hela förfarandet vinner på att det sker öppet.

Kajsa Asklöf

Fakta
Denna typ av ärende ska Rådet för ärenden om oredlighet i forskning ägna sig åt:
• Medveten fabrikation, manipulering eller undertryckande av grundmaterial.
• Medveten framställning och presentation av falska forskningsresultat.
• Medveten presentation av annan forskares resultat som sitt eget och plagiering.
• Medveten avvikelse i forskningen från villkor som satts upp av regional etikprövningsnämnd eller djurförsöksnämnd.
• Medveten osaklig eller missvisande presentation av forskningsresultat. Det inbegriper även undertryckande av forskningsresultat samt avvikelse från god sed vid publicering av forskningsresultat.

De nio ledamöterna utses av rektor och fördelar sig över samtliga områden.
Rådet ska sammanfatta sitt utlåtande i en av följande slutsatser:

1)  Ärendet faller inte inom det område rådet ska behandla.
2) Fog för misstanke om oredlighet i forskning saknas.
3) Det föreligger sannolika skäl för misstanke om oredlighet i forskning.
4) Det är inte möjligt för rådet att ta ställning till frågan huruvida oredlighet i forskning föreligger. Ytterligare utredning är påkallad.

Illustration: Tomas Karlsson
Foto: Göran Olofsson
Bildtext: Birgitta Strandvik anser att det även behövs ett nationellt etiskt råd efter dansk modell.

AV:

Sidansvarig: Webbredaktionen|Sidan uppdaterades: 2019-01-21
Dela:

På Göteborgs universitet använder vi kakor (cookies) för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder kakor.  Vad är kakor?