Utgrävningar avslöjar jordbruket för 5 000 år sedan

En liten grusväg slingrar sig förbi en gård, vidare nerför en slänt och fram till ett vitt partytält som står uppställt i ett hörn av en gräsbeklädd åker. Bredvid tältet, som fungerar både som matplats för hungriga arkeologer och förvaringsplats åt uppgrävda fynd, står Karl-Göran Sjögren, som leder utgrävningarna tillsammans med kollegan Tony Axelsson.

‒ Här låg en boplats, där borta en annan, en tredje boplats fanns där och en fjärde lite längre upp i sluttningen, säger Karl-Göran Sjögren och pekar.

Små upphöjningar i åkerlandskapet avslöjar var han och hans kollegor har grävt tidigare. Arkeologer från Göteborgs universitet har under lång tid studerat stenålderssamhället i Västergötland, men i Karleby har det grävts mer systematiskt sedan 2012.

System av boplatser

Utgrävningarna har avslöjat ett system av boplatser som är samtida med de kända gånggrifterna i Karleby, som ligger uppradade i åkerlandskapet väster om vägen genom byn. Boplatserna ligger på andra sidan vägen, skymda från gånggrifterna i en sluttande åker bakom en gård.

‒ Det var inga stora boplatser, det fanns plats för en eller två hus, runt dem låg det ytor som människor röjt och där djur betat. I sluttningen var det lite öppnare än idag och i dalarna tätare skog. Det fanns troligen ett vägsystem mellan boplatserna som trafikerades av oxdragna kärror, berättar Karl-Göran.

Målet med utgrävningarna är att reda ut hur den basala jordbruksekonomin fungerade här för 5 000 år sedan. Forskarna har hittat både välbevarade djurben (nöt, svin och får) och sädeskorn, viktiga pusselbitar som kan hjälpa dem att förstå jordbrukets karaktär och förhållande till boskapsskötseln.

Naturvetenskapliga metoder

Handlade det till exempel om ett kringflyttande långträdesbruk (svedjebruk) eller ett mer intensivt användande av marken, med permanent röjda ytor som kanske gödslades? För att besvara den frågan har Karl-Göran och hans kollegor tagit hjälp av naturvetenskapliga metoder.

‒ Vi har analyserat och hittat förhöjda värden av isotopen N15 (Kväve 15) i sädeskornen, vilket tyder på att de som levde här gödslade åkrarna redan för 5 000 år sedan. Det var alltså tal om stabila åkrar och inte ett svedjebruk. Genom att studera halten av olika isotoper i djurbenen ser vi också att många kor inte är uppvuxna i trakten, så det fanns alltså någon form av utbytes- eller cirkulationssystem.

På andra sidan åkern skvallrar några figurer iklädda färgglada regn- och arbetskläder om att en arkeologisk utgrävning pågår. En upptrampad stig leder till grävplatsen som består av ett antal så kallade meterrutor, uppgrävda markbitar, cirka 40-45 centimeter djupa ner till boplatslagret, som undersöks med hjälp av spadar, skärslevar och små skopor. Några av meterrutorna är uppgrävda intill varandra i en lång rad, för att på så sätt följa spridningen av fynd.

På varsin sida om en enkel ruta sitter Belinda Stenhaug och Cajsa Rundström på knä och skrapar in jord i gula öskar med hjälp av skärslevar. De är två av de nio arkeologistudenter som deltar i höstens två veckor långa undersökning.

‒ Det är lärorikt att sitta här med näsan ner i marken, att torva av, börja gräva, hitta fynd, sila och skölja och till sista identifiera det man hittar, säger Cajsa. Det är en stor skillnad mot att sitta i skolbänken och titta på fynd som andra grävt ut.

‒ Att hitta små fragment och att se att det inte är sten utan bränt ben, det är väldigt kul och lärorikt, fyller Belinda i. Och det är otroligt häftigt att börja fundera på att en människa skapade ett keramikföremål jag hittar för 5 000 år sedan.

Dokumenterar digitalt

En bit därifrån är Malou Blank, doktorand i arkeologi, i färd med att dokumentera utgrävningen digitalt. Med hjälp av en så kallad totalstation tar hon fram en digital karta genom att exakt mäta in de utgrävda rutorna, stenformationer och andra intressanta objekt.

‒ Det är en jätterolig grävning, säger hon. Och det är kul för studenterna att komma hit, det finns väldigt många fynd i marken. De lär sig känna igen keramik, flinta och brända och obrända ben, som bevarats tack vare den kalkrika jorden.

Malou tar fram den största keramikskärvan de hittat ur en prydligt märkt fyndpåse och placerar den försiktigt i handflatan. Det är några centimeter lång och dekorerad med så kallat tvärsnoddsmönster. Krökningen avslöjar att det rös sig om en bit från en stor kruka. Men som alla andra fynd har krukan krossats och malts ner genom årtusendena.

‒ Eftersom det handlar om så fragmenterade rester utspridda över så lång tid, så går det inte att säga ”att så här var det” på den här platsen, det finns uttryck för många möjliga tolkningar, säger hon. Samtidigt är det fascinerande med all information man kan få fram från benmaterialet, som kan berätta hur människorna levt, ätit och rört sig.

All jord som grävs upp läggs i stora, svarta plastshinkar. Med hjälp av skottkärror transporteras hinkarna till fyra vattensåll, placerade en bit upp i slänten. Ett brummande dieselaggregat ser till så att vattnet pumpas upp till sållen.

Sållar jorden

Några studenter häller jorden från hinkarna på ett såll. Jorden sköljs bort och kvar blir eventuella fynd. En av studenterna, Carlos Parra, visar förtjust upp en bit kvarts, som kan ha använts till en skrapa när det begav sig för 5 000 år sedan.

‒ De som bodde här på den tiden måste varit väldigt tuffa, det kan inte ha varit lätt att bo i hyddor i detta klimat med kalla vintrar. Och de måste ha varit mycket aktiva för att hitta mat och rört sig mycket omkring, säger han och gör en svepande gest med armarna.

Själv har han studerat två år på biologiprogrammet efter att ha läst grundkursen i arkeologi. Nu går han fortsättningskursen och gillar kombinationen av arkeologi och naturvetenskap.

‒ Jag är intresserad av människans utveckling. Där är stenåldern intressant, att det är så länge sedan. Och metoderna att kunna datera materialet med hjälp av isotoper är spännande.

Gås igenom efteråt

Alla fynd som görs vid vattensållen stoppas i fyndpåsar för att sedan gås igenom efter grävningen. Fram till dess förvaras de i det vita partytältet, dit arkeologerna och studenterna nu styr sina steg. Det har blivit dags för lunch.

Utanför tältet sitter forskaren Tony Axelsson på en bänk med en kopp kaffe i handen. Han pekar på något som ser ut som en liten gul-vit kärra med en antenn, kopplad till en bil. Det är en så kallad georadar, ett slags ekolod skapat för användning på land. Han berättar att den passar bra när grävningarna är småskaliga och när man letar efter husgrunder nere i marken.

‒ Idag är arkeologi lika mycket naturvetenskap som humaniora, och här kan vi erbjuda våra studenter det senaste inom teknik i form av totalstation och georadar, plus det traditionella grävandet. För så är det, om vi inte flyttar jorden kommer vi arkeologer ingenstans.

Text: Thomas Melin
Foto: Anders Simonsen

Den här artikeln publicerades ursprungligen i GU Journalens engelska utgåva, nummer 7, december 2015.

Läs den engelska versionen: http://issuu.com/universityofgothenburg/docs/guj7-2015inenglish/21?e=0