Fyra frågor till Magnus Lindwall, som för ett par veckor sedan befordrades till professor i idrottsvetenskap med inriktning mot idrottspsykologi vid institutionen för kost- och idrottsvetenskap, IKI.
Du har i flera vetenskapliga artiklar på senare tid undersökt sambandet mellan fysik aktivitet och mental ohälsa. Där visar du bland annat att effekterna av att träna är en färskvara vad gäller effekterna på mental hälsa. Hur menar du då?
– Det vi har sett i studier är bland annat att personer som rapporterar att man gått från tidigare lägre nivåer av aktivitet till mer aktivitet de senaste månaderna har samma nivåer av hälsa, när vi tittar på mental ohälsa och kognition, tankeverksamhet, som de som varit konstant aktiva. De som däremot rapporterar att de tidigare i livet varit aktiva men nu blivit mindre aktiva uppvisar dock ett sämre hälsoläge. Fysiska aktivitetens positiva effekt på mental ohälsa och tankeverksamhet verkar därmed till stor del vara en färskvara som behöver upprätthållas. Man verkar inte kunna ”surfa” på gamla meriter, till exempel att man varit aktiv tidigare i livet.
Du har också visat på faran i förändring av fysisk aktivitet. Den som minskar sin fysiska aktivitet visar sig alltså leva farligt vad det gäller det mentala trots att han eller hon rör sig mer än de flesta andra. Hur kan det komma sig?
– Återigen så verkar effekten av fysisk aktivitet på mental hälsa vara en färskvara. I andra longitudinella studier där vi kunnat följa personer över tid har det visat sig att förändring av aktivitet inom personer (det vill säga att blivit mer eller mindre aktiv jämfört med mig själv) har större påverkan på förändring i tankeverksamhet och minne jämfört med vilken nivå man började på. Det finns säkert många förklaringar till detta, men en kan vara att kroppen anpassar sig till vår livsstil och om man förändrar en positiv vana som regelbunden aktivitet riskerar man även att få en negativ effekt på andra system. Detta gäller dock förmodligen främst de som går från regelbunden aktivitet till inaktivitet snarare än de som blir lite mindre aktiva men ändå håller igång.
För närvarande är du projektledare i ett treårigt forskningsprojekt med medel från Forte, Forskningsrådet för hälsa, arbetsliv och välfärd, där du och kollegor undersöker pensioneringens effekter på mental hälsa. Hur går ni tillväga?
– Vi kommer att följa en stor grupp av personer inför och efter pensionering för att se hur de klarar av övergången från arbete till livet som pensionär och hur deras psykologiska välmående påverkas. Vi använder en enkät på nätet, en webenkät, där cirka 15.000 slumpmässigt utvalda personer i Sverige mellan 60 och 66 år blivit inbjudna att svara på frågor. De personer som deltar i studien kommer vi att följa upp under ett antal år för att just titta på förändring.
Vad betyder det för dig att du nu blivit professor?
– Det är så nytt att jag inte har funderat på det så mycket. Överlag hoppas jag att det kommer att betyda att jag får syssla ännu mer med forskning och det som verkligen intresserar mig, inte minst genom min forskargrupp och mina doktorander. En konkret konsekvens är att min fru till slut nu kan titulera sig som ”professorska”; något som hon med glimten i ögat brukar säga är en väldigt fin och viktig milstolpe i livet…
För mer information: Magnus Lindwall, tel: 031-786 4231, magnus.lindwall@ped.gu.se