Hoppa till huvudinnehåll
Länkstig

"Ordet humaniora måste på nytt sättas på kartan"

Publicerad

Ett ögonblick Gunhild Vidén, professor i latin och arrangör av samverkanskonferensen ”Humanistisk utbildning – behövs det i det moderna samhället?” som primärt riktade sig mot gymnasieskolans humanistiska program och genomfördes på Humanisten den 29 januari. Förutom anställda vid institutionen för språk och litteraturer deltog ett drygt 60-tal lärare, skolledare och studie- och yrkesvägledare från hela landet, och även Skolverket fanns representerat.

Vad handlade konferensen konkret om?
− Konferensen handlade om samhällets syn på humanistiska utbildningar, deras användbarhet och om hur man ska öka intresset för dem.

Vilka frågor diskuterades?
Gunhild Vidén. Foto: Johan Wingborg.− Viktigaste målet var att diskutera konkret vad man kan göra för att förbättra kunskapen om och intresset för det humanistiska programmet, och på längre sikt för humaniorastudier generellt, i landet. Övergången mellan grundskola och gymnasium samt mellan gymnasium och högskola var också diskussionsämnen. Vidare diskuterades de praktiska hindren, verkliga eller upplevda, för att bedriva utbildning inom det humanistiska programmet. Det var också fokus på ”olika vägar att nå målet”, det vill säga att ungdomar idag tvingas välja inriktningar väldigt tidigt i livet, medan erfarenheterna visar att många människor slutligen hamnar i ett helt annat yrkesmässigt område än de ursprungligen tänkt sig.

Vad beror det då på att humanistiska programmet finns på så få gymnasieskolor?
− Oftast beror det på för dåligt söktryck. Man startar inte ett program med få elever, av ekonomiska skäl. Det finns också föreställningar ute i skolorna om att detta är ett ”dyrt” program, trots att det finns skolor som visar på motsatsen genom samläsning av till exempel språken. Det finns inte heller någon central styrning av vilka program en kommun ska erbjuda.

Vad får det för konsekvenser?
− När ett program läggs ner innebär det alltid ett kompetensbortfall, både för den enskilda skolan och på längre sikt för att färre utbildas inom området. Det får stora återverkningar på de postgymnasiala utbildningarna, genom att färre och färre läser andra språk än engelska på högre nivå i gymnasiet. Detta påverkar givetvis rekryteringen till språkutbildningar, och därmed också landets totala språkkompetens. Det bidrar ytterligare till att minska kunskapen och förståelsen av vad en humanistisk utbildning innebär och vart den leder.

Vad kan då göras för att vända trenden?
− Olika former av medvetandegörande om programmets innehåll och vilken kompetens det ger, till exempel via sociala medier, via elever som informerar andra elever, via olika former av synliggörande av kompetensen både gentemot studie- och yrkesvägledare och gentemot arbetslivet. Elever från det humanistiska programmet går ut med den näst högsta meritpoängen – närmast efter det naturvetenskapliga programmet – och har med lite planering av sina val i gymnasiet behörighet för samma högskolestudier som övriga teoretiska program – detta måste kommuniceras till elever och, inte minst, föräldrar. Ordet humaniora måste på nytt sättas på kartan.

Vad blev resultatet av konferensen?
− Ett utökat nätverksbyggande mellan skolor som har eller vill ha det humanistiska programmet, samt mellan gymnasieskolan och universitetet, i detta specifika fall språkutbildningarna vid Göteborgs universitet. Ökad kunskap om villkoren och problemen inom respektive utbildningsform, möjlighet att förmedla kunskap om hur universitetet kan bidra till att gymnasieelever väljer att söka sig vidare till högre studier. Dessutom verkade det råda samstämmighet om att det hade varit en både rolig och intellektuellt stimulerande dag, med föreläsningar från många olika parter.

Text: Thomas Melin