Fyra frågor till Marianne Dovemark, som nyligen befordrades till professor i pedagogik vid institutionen för pedagogik och specialpedagogik, IPS.
Ända sedan du för 18 år sedan antogs till forskarutbildningen har ditt övergripande intresse varit demokrati och likvärdighet i grund- och gymnasieskolan. Hur skulle du beskriva utvecklingen vad gäller de aspekterna sedan dess?
– Möjligheter till inflytande i själva skolpraktiken har ökat avsevärt. Med andra ord har valfriheten slagit igenom med kraft under de senaste decennierna. Men för att kunna välja måste du vara väl informerad om vad olika val får för konsekvenser. Strukturella faktorer som klass och kön har fortfarande stor påverkan på dina val och vilka möjligheter till inflytande du erbjuds.
Du har i flera vetenskapliga artiklar visat på faran med för stor valfrihet för skolelever. Hur kan det ta sig uttryck och vad är egentligen faran med valfriheten?
– Den stora faran ligger i att barn och unga på grund av bristande kunskap om olika vals konsekvenser kan välja bort ämnen, kurser och arbeten som direkt påverkar deras möjligheter till en lyckad skolkarriär. Medan vissa barn och unga så gott som alltid gör välinformerade val tillåts andra välja de enklaste, roligaste och mest okomplicerade uppgifter gång på gång. Valfriheten visar sig ibland bli repressiv. När barn och unga tillåts ’välja bort’ behöver de sällan eller aldrig möta svårigheter. De tränas helt enkelt inte i uthållighet. För att lyckas i skolan, som inom alla andra områden, krävs uthållighet och förmågan att ta sig igenom motgångar. Det gäller exempelvis att ta sig igenom långa krångliga texter utan att ge upp. Misslyckanden ingår inte sällan som en del av att lyckas.
Du har också i klassrumsforskning undersökt lärarnas dilemma när de ska hantera läroplanens dubbla uppdrag – dels att fostra elever till aktiva samhällsmedborgare, dels att bedöma, sortera och leverera eleverna för ett framtida arbetsliv. Hur hanterar lärarna det dilemmat?
– Lärarna har ett svårt och näst intill omöjligt uppdrag. Våra studier visar på hårt arbetande lärare som många gånger gör det yttersta för att lyckas med uppdraget. Att bedöma initiativförmåga, ansvarstagande och kognitiva färdigheter i dagens skola kräver både tid och kraft. Bedömningen fokuserar många gånger det enkelt mätbara. Utbildningens centrala delar som ett projekt för demokrati och samhällsbygge hamnar mer och mer i bakvattnet av en utbildning för arbetsmarknadens behov. Frågan om vad utbildning är till för och vem som skall ha tolkningsföreträde över detta diskuteras sällan numera.
Sedan några år är du en av forskarna i det av Vetenskapsrådet finansierade forskningsprojektet Inkluderande och konkurrerande? Gymnasieskolan i skärningspunkten mellan social inkludering och marknadisering. Vad undersöker ni där och vad har ni kommit fram till så här långt?
– Vi ser att skolor blir mer och homogena. Den sedan tidigt 1900-tal svenska policyn att sträva mot en ’skola för alla’, en arena för att barn och unga med olika bakgrunder och erfarenheter kan mötas, försvinner mer och mer. Skolor profilerar sig och lyfter fram sina särdrag i konkurrens med andra skolor. I till exempel skolors marknadsföringsmaterial uttrycks att elever är olika, har olika behov och klarar olika former av undervisning. Det blir utgångspunkten för att skapa olika skolor för olika elever. Det skapas högstatus- och lågstatusskolor. Vi ser stora skillnader mellan olika kommuner och skolor.
För mer information: Marianne Dovemark, marianne.dovemark@gu.se
Tel: 031-786 2774