Känslosamma barn bedöms som mer trovärdiga vid vittnesmål
Ny forskning från Göteborgs universitet visar att blivande jurister bedömer barn som uppvisar känslor när de vittnar om ett brott som mer trovärdiga än barn som uppträder lugnt och sakligt. Detta trots att barnen ger exakt samma utsaga. Risken finns att barn därmed inte blir trodda i rätten.
I en experimentstudie inom rättspsykologi agerade två barnskådespelare brottsoffer vid polisförhör. Barnen fick berätta om hur de blivit trakasserade av äldre skolkamrater. De filmades både när de vittnade om händelserna lugnt och sakligt och när de agerade känslosamt; kröp upp i stolen och snyftade när de talade om vad de blivit utsatta för.
Videoinspelningarna visades sedan för juridikstuderande som studerat straffrätt och därmed är förtrogna med Högsta domstolens kriterier för trovärdighetsbedömningar av utsagor.
Resultatet visade att barnen, trots att de gav exakt samma utsaga, bedömdes som mer trovärdiga när de uppvisade känslor än när de inte gjorde det. Anledningen till skillnaderna var att bedömarna hade stereotypa uppfattningar om att barn som varit utsatta för brott bör uppträda känslosamt. Bedömarna kände även större medkänsla för de känslosamma barnen.
– Detta är bekymmersamt eftersom många barn inte uppvisar känslor vid polisförhör, säger Sara Landström, forskare i rättspsykologi vid psykologiska institutionen. Dessa barn kan i värsta fall komma att missgynnas och inte bli betrodda i rätten.
I mål om övergrepp mot barn saknas ofta teknisk bevisning och andra vittnen vilket gör att barnets egen utsaga ofta är det enda och därmed avgörande beviset.
– Det är därför oerhört viktigt att jurister bedömer trovärdigheten i utsagan efter vad barnet säger och inte hur, säger Sara Landström.
Studien redovisas i artikeln Children's Testimony and the Emotional Victim Effect som publiceras i den brittiska Legal and Criminological Psychology journal i december. Artikeln är skriven av Sara Landström, Karl Ask, Charlotte Sommar och Rebecca Willén vid psykologiska institutionen vid Göteborgs universitet.
För mer information
Sara Landström, fil dr, telefon: 031-786 4291, e-post: sara.landstrom@psy.gu.se
Faktaruta: Vid experimentet användes samma kamerautrustning, möblemang och intervjumall som polisen vid barnahuset i Göteborg använder. Barnskådespelarna var en 8-årig pojke och en 8-årig flicka.
Tidigare forskningsstudier har visat att även sättet man väljer att videofilma polisförhör på kan påverka trovärdighetsbedömningar. I denna studie manipulerades därför även de vanligaste kameraperspektiven som används av polis och barnahus i Sverige: 1) en helbild av bara barnet, 2) en helbild av barnet och förhörsledaren och 3) en helbild av barnet och en infälld bild (s.k. Picture in Picture, PiP) med barnet och förhörsledaren. I Sverige använder 18 av 21 polisdistrikt PiP trots att det fram till nu inte finns någon forskning på denna teknik. Ett positivt resultat var att det inte gick att se några skillnader i trovärdighetsbedömningar på grund av det kameraperspektiv som användes.
I Barnahus samverkar de myndigheter som behöver ha kontakt med ett barn som utsatts för övergrepp under samma tak (tex socialtjänst, polis, åklagare och läkare) De utreder brottet mot barnet och vilka behov barnet har i en gemensam, barnanpassad lokal för att följderna av brottet ska bli så lindriga som möjligt för barnet.
Studien utfördes av forskningsgruppen Research unit for Criminal, Legal and Investigative Psychology (CLIP) som är verksam vid psykologiska institutionen, Göteborgs universitet. Forskningen har finansierats av Brottsoffermyndigheten.