Håkan Törnebohm - en pionjär inom vetenskapsteori

− Hans betoning av empiriska studier av forskning har format hela ämnesinriktningen vid Göteborgs universitet alltsedan 1960-talet och framåt. Hans förståelse av paradigmbegreppet, liksom uppmuntran till tematiska seminarier över disciplingränser kom att påverka stora delar av forskarvärlden och fick uppmärksamhet långt utanför ämnet vetenskapsteori. Håkan Törnebohm var en verklig pionjär och har inspirerat många därefter, säger Margareta Hallberg, professor i vetenskapsteori.

Håkan Törnebohm var egentligen destinerad att följa i faderns fotspår – utbildad ingenjör vid KTH och teknisk direktör vid SKF – men han vände snart denna möjlighet ryggen.

− Efter studentexamen 1938 läste han i stället filosofi, klassiska språk och andra humanistiska ämnen i Vasaparken. Under andra världskriget som uttråkad värnpliktsoldat någonstans i Sverige läste han samtidigt in sig på avancerad matematik och naturvetenskap och fortsatte i Uppsala vid universitetet där, berättar Aant Elzinga, professor emeritus i vetenskapsteori som efterträdde Håkan Törnebohm 1986.

Efter en uppsats om Hobbes filosofi och en tid vid University of Southern California disputerade Håkan Törnebohm vid Lunds universitet med en uppmärksammad avhandling om de logiska grunderna i Einsteins relativitetsteori. Samma år blev han docent i teoretisk filosofi i Göteborg där han forskade och undervisade i logik och modern vetenskapsteori.

Personlig professur

Från 1957−63 ledde han filosofiska institutionen vid Khartoums universitet i Sudan (som just hade blivit självständigt) innan han kallades tillbaks till hemstaden Göteborg med en personlig professur.

− Ett motiv för ämnet vetenskapsteorins införande vid Göteborgs universitet 1963 var att bidra till större teoretisk och metodisk medvetenhet och brygga över det ofta omtalade glappet mellan ”de två kulturerna”, naturvetenskap och humaniora, säger Aant Elzinga.

Det visade sig snart att uppgiften togs på allvar. I Göteborg byggde Törnebohm upp den vetenskapsteoretiska forskningen på okonventionell grund. Detta innebar en ny inriktning, en vändning bort ifrån den samtida analytiska filosofins tradition. Seminarier lockade snart deltagare från flera discipliner inkluderande matematik, naturvetenskap och samhällsvetenskap.

− I den antiauktoritära miljö Törnebohm skapade kring sig var det högt i tak. Han främjade pluralism som också rymde kontinental vetenskapsfilosofi. Kritiska perspektiv i linje med tidens radikala vetenskapsrörelse i slutet av 60- och början på 70-talet tolererades och frågor om tvärvetenskap och frågor om hur inomvetenskapliga normer och även utomvetenskapliga faktorer kan vara styrande för forskning fick en naturlig plattform för kritiska studier.

Paradigmtänkandet fick praktisk betydelse

När en viktig högskolereform genomfördes 1977 fördes en rad utbildningar såsom omvårdnad och sjukgymnastik in i universitetsmiljön för att de skulle ”akademiseras”. Reformbyråkrater hade hittat på den luddiga termen forskningsanknytning, som i praktiken skapade mer förvirring än klarhet. Nu fick ”paradigmtänkandet” en utvidgad praktisk betydelse.

Under sin långa tid som emeritus fortsatte Håkan Törnebohm många år som en eftertraktad föreläsare och in i det sista samarbetade han i forskningsprojekt med fokus på temat paradigm och framväxten av nya discipliner. I en artikel i tidskriften Socionomens forskningsbilaga 2014 lämnade han som medförfattare en historisk tillbakablick.

Fortsatt samarbete

Aant Elzingas eget samarbete med Håkan fortsatte på ett informellt plan efter 1986 när han emeriterades bland annat genom diskussioner om den moderna vetenskapens utveckling.

−Framför allt minns vi honom som en tolerant, tillåtande framsynt och inspirerande lärare. Hans pionjärinsats som forskare och perspektiv på vetenskapsteorins uppgifter var banbrytande och har stimulerat många både inom och utanför det egna ämnet.

Margareta Hallberg, som började studera vetenskapsteori för Håkan Törnebohm 1983, håller med.

− Framtoningen var lågmäld, ödmjuk och intellektuell, han visade ett öppet intresse för oss studenter och vi insåg att vi hade att göra med en person med ett skarpt intellekt. Han gick lite sävligt i korridoren, rökte pipa på sitt rum och var alltid vänlig även om han också efterfrågade skärpta kommentarer och tydlig argumentation på seminarier och i tentamenssvar.

Text: Thomas Melin
Foto: Eva Silow