Grusade förhoppningar efter den arabiska våren

För fem år sedan blåste frihetens vindar över arabvärlden. Men vad hände sedan? Det var ämnet för en paneldebatt under Mänskliga rättighetsdagarna i Göteborg på tisdagen.

När tunisiern Mohammad Bouazizi den 17 december 2010 tände eld på sig själv var det början på ett oväntat uppror som spred sig till en rad arabländer. Det ledde bland annat till att president Ben Ali tvingades avgå men också till att Egyptens president Hosni Mubarak tvingades bort och att Libyens ledare Gaddafi dödades.

Kamp för frihet för vissa, period av osäkerhet för andra

Men varför skedde revolterna överhuvudtaget? frågade moderator Isabell Schierenbeck, lektor vid institutionen för globala studier.

– I Egypten handlade det dels om att den fattiga delen av befolkningen inte fick tillgång till den ekonomiska tillväxt som skett i landet, dels om den väldigt stora ungdomsarbetslösheten, ett stort problem i ett land där halva befolkningen är under 30 år, förklarade Arne Wackenhut, som är forskare vid institutionen för globala studier. Man var också missnöjd med president Mubarak som suttit vid makten i 30 år och förberedde sin son på att ta över. I Tunisien hade en gnista hopp tänts, det verkade möjligt att skapa ett bättre samhälle. Men nu har våren förbytts till höst eller till och med vinter.

– Men det som för somliga medborgare var en kamp för frihet blev för andra en period av osäkerhet, förklarade Ellen Lust, professor i statsvetenskap. Många människor ville snarare ha ett stabilt och välfungerande liv än en tillvaro full av kamp för demokrati och frihet.

– Det var en tid full av stridigheter, förklarade Amani Massoud, aktivist från Egypten. Tidigare hade tanken om mänskliga rättigheter uppfattats som en ganska främmande idé i arabvärlden men i och med händelserna 2011 började alltfler ungdomar kräva frihet och demokrati.

Sämre idag än före den arabiska våren

I paneldiskussionen ställdes också frågan om vilka effekter den arabiska våren fått för mänskliga rättigheter idag. Ingen av debattdeltagarna ansåg att det blivit bättre.

– Utvecklingen har kanske gått framåt något i Tunisien men annars har den snarare gått tillbaka, förklarade Arne Wackenhut.

– Läget har blivit ännu sämre i Egypten än det var före revolten, förklarade Amani Massoud. Vi är tillbaka på ruta ett.

Ett skäl till att utvecklingen gått något bättre i Tunisien är att landet har bättre ekonomi och färre fattiga än exempelvis Egypten, förklarade Ellen Lust.

– När forskare inom statsvetenskap frågar vad människor lägger i begreppet ”demokrati” svarar medborgare i Tunisien att det handlar om mänskliga rättigheter och rätt att välja regering. Men för människor i Egypten handlar det snarare om allas rätt till hyfsade levnadsvillkor och om att minska gapet mellan rika och fattiga.

Det finns en övertro att utveckling ska ske väldigt snabbt. Men ofta kommer bakslag, förklarade Amani Massoud.

– Vi har kämpat för mänskliga rättigheter i 200 år. Jag hoppas att det inte kommer att ta ytterligare 200 år innan de blir verklighet.

Sociala medier en mobiliserande faktor

Den arabiska våren har missvisande beskrivits som en Facebook- eller Twitterrevolution. Men dessa verktyg hade endast en mobiliserande faktor, framhöll Arne Wackenhut.

– Det var människorna som gjorde uppror och de sociala medierna underlättade men protesterna hade skett ändå.

Paneldiskussionen What happened to the Arab Spring hölls tisdagen den 10 november under Mänskliga rättighetsdagarna på Svenska mässan. Medverkande var Ellen Lust, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, Arne Wackenhut, doktorand i freds- och utvecklingsforskning vid institutionen för globala studier, Göteborgs universitet samt Amani Massoud, mänskliga rättighetersaktivist i Egypten. Moderator: Isabell Schierenbeck, docent i statsvetenskap, Göteborgs universitet.