Drömvärlden gestaltas som en konkret plats i Prousts klassiska verk
Den franske författaren Marcel Prousts romansvit På spaning efter den tid som flytt är en av de största litterära klassikerna. I en licentiatuppsats från Göteborgs universitet kartläggs skildringen av sömn i romansviten, ett ganska sparsamt utforskat tema hos Proust. Studien visar hur sömn och drömmar genomgående framställs som en konkret plats.
På spaning efter den tid som flytt är en romansvit i sju delar som utkom under åren 1913–1927. Utgångspunkten är berättarens återblickar, en äldre mans återkomst till sin barndom genom minnet och sedan dennes uppväxt till vuxen. Genom att använda sig av en narratologisk och intertextuell metod visar Mersiha Bruncevic att drömmar och sömn har en materialitet i romansviten.
− Vad som framkommer är att drömmar, sömn och liknande fenomen innefattar en rumslighet i Prousts verk. Ord som ”värld”, ”territorium”, ”land”, ”trädgård”, ”lägenhet”, ”rum” och liknande begrepp används för att beskriva dröm och sömn, säger licentiatuppsatsens författare Mersiha Bruncevic.
Förutom att drömvärlden manifesterar sig som en plats är en av hennes slutsatser att man även kan, ur ett estetiskt perspektiv, föreslå att sömn i Prousts verk framställs som en litterär triptyk bestående av tre estetiska ”paneler” som bildar en sammanhängande helhet.
De tre panelerna yttrar sig enligt Mersiha Bruncevic på följande sätt: i den första volymen, Swanns värld, framställs sömnen som en helig plats där berättaren tror sig kunna komma till en himmelsk sfär där den konstnärliga inspirationen och svunna tiden befinner sig.
Den första stilistiska ändringen sker i volym två, I skuggan av unga flickor i blom. Sömnen upphör då att manifestera sig som en helig plats och blir snarare en profan plats där kroppens fysiska drifter hamnar i fokus. Denna estetiska tendens fortsätter genom de centrala volymerna av verket ända till Den fångna, där ännu en förändring sker och sömnvärlden till slut blir en relativ plats som inte längre endast är knuten till den sovande kroppen.
− Det blir därefter allt svårare att urskilja när berättaren sover och när han är vaken, var hans sömnvärld börjar och det vakna livet slutar. Berättaren tycks i slutet av romansviten befinna sig i ett sömngångaraktigt tillstånd, i en plats som överskrider gränsen mellan drömvärld och vaket tillstånd.
Mersiha Bruncevic föreslår att drömvärldens rumsliga skildring har en egen intern estetisk progression. Detta öppnar därmed upp för att analysera progressionen av dröm och sömn i romansviten på samma sätt som man analyserar den estetiska utvecklingen av övriga ”fysiska” platser i verket, som till exempel Paris, Venedig, lägenheter, hotell och stränder.
− På sikt kan detta även leda till att man omkategoriserar och därmed även omvärderar drömvärldens roll i Prousts klassiska verk, säger Mersiha Bruncevic.
Kontakt:
Mersiha Bruncevic, telefon: 031-786 5078, e-post: mersiha.bruncevic@sprak.gu.se
Licentiatuppsatsen Le monde du sommeil dans À la recherche du temps perdu de Marcel Proust lades fram 10 juni 2016