Hållbar utveckling är tydligt framskrivet i skolans styrdokument och enligt regeringens hållbarhetsplan Agenda 2030 ska all undervisning ta ett särskilt ansvar för social hållbarhet. Det var utgångspunkt i ett heldagsseminarium om ”Bildning som social hållbarhet” som Jonsereds herrgård arrangerade i samverkan med institutionen för didaktik och pedagogisk profession onsdagen den 8 september 2020. Men även om seminariets rubrik var inriktad på social hållbarhet kom diskussionen att handla om hållbar utveckling i stort eftersom de tre aspekterna av hållbarhet – social, ekonomisk och miljömässig – är intimt sammankopplade.
I ett av inledningstalet beskrev Per Sund, docent vid Stockholms universitet, först hur just social, ekonomisk och miljömässig hållbarhet hänger ihop och menade att när vi pratar om social hållbarhet hamnar vi alltid i en diskussion om global rättvisa: hur är resurser fördelade, vad får det för konsekvenser och hur kan vi bygga långsiktigt stabila samhälle där grundläggande mänskliga behov och rättigheter uppfylls. Därefter redogjorde han för en förändrad syn på utbildning för social hållbarhet. Den traditionella synen har varit att med mer kunskap får människor en annan attityd som leder till ett ändrat beteende. Men när det gäller komplexa frågor som till exempel livsstil är det inte så enkelt. Här citerade Per Sund den kanadensiska forskaren Charles Hopkins som har sagt att ”Den mest och kanske bäst utbildade delen av jordens befolkning är den som påverkar jordens miljö mest negativt”.
– Det är alltså inte mer utbildning av samma sort som kommer att lösa problemet. Det krävs en förändrad utbildning, sa Per Sund.
Per Sunds förslag är att kasta om det ovannämnda kausala sambandet. Det vill säga starta i vårt beteende, undersöka vad vår attityd är och lära oss den kunskap vi behöver för att röra oss i riktning mot hållbara samhällen. Det kallar han lärande för hållbar utveckling istället för utbildning för hållbar utveckling, och betonar att lärande handlar om människors väg, individuellt och kollektivt, fram till hållbar utveckling.
Bildning som en resa
Idén om lärande, istället för utbildning, ligger när bildningsbegreppet. Större delen av seminariet upptogs av diskussioner om vad bildning är och hur bildning kan främja hållbar utveckling. I ett annat av inledningstalen gick Bernt Gustavsson, professor emeritus i pedagogik, igenom olika definitioner på bildning och hur de har förändrats historiskt. Han menar att man kan se på bildning som en resa.
– Man börjar i sina egna erfarenheter, går ut i världen för att möta något nytt och annorlunda, och återvänder sedan hem till sig själv. Det är en bild av hur bildning går till. Bildning är å ena sidan en ständigt pågående process där vi inte vet var vi hamnar, och å andra sidan ett mål att uppnå, sa Bernt Gustavsson.
I diskussionen tog flera upp behovet att vara öppen mot omvärlden och för flera olika perspektiv. I ytterligare ett av inledningstalen lyfte Berit Larsson, en av Sveriges första doktorer i genusvetenskap och grundare av Kvinnofolkhögskolan i Göteborg, upp att fundamentet i folkbildning och bildning är ”den andres närvaro”, det vill säga att möta andra människor och andra perspektiv. Berit Larsson tror att folkbildning, trots dess stora historiska betydelse för Sverige, kanske är viktigare idag än någonsin tidigare. Hon citerade Rosa Luxemburg: ”De som inte rör sig märker inte sina bojor”.
– Bildningsprocesser bör och kan fungera mobiliserande. De innehåller både ett minnesarbete och en framåt och gränsöverskridande rörelse. Just rörelse är centralt. Folkbildning handlar inte om att råda bot på en brist hos, utan om att hjälpa människor att hitta sin röst och att möta andra.
En som arbetar med att hjälpa unga med att hitta sin röst är Homeira Tari, fritidsledare och redaktör för barn- och ungdomstidningen Made in Backa. I sitt inledningstal framhöll hon betydelsen av att tänka långsiktigt och av samverkan mellan å ena sidan skola och å andra sidan fritidsgårdar och andra fritidsverksamheter. Här finns plats för bättring, sa Homeira Tari och påpekade att ungdomars läsning och bildning inte är något som endast händer på skoltid eller bara är skolans ansvar. Det är något som pågår hela tiden och är allas ansvar.
Bildning i lärarutbildning och i svenskämnet
Seminariedagen hade också ett särskilt fokus på lärarutbildning och svenskämnet i grund- och gymnasieskolan. Maria Svensson, properfekt och utbildningsansvarig på institutionen för didaktik och pedagogisk profession vid Göteborgs universitet som bland annat ansvarar för grundlärarprogrammet, berättade hur de integrerar frågor om social hållbarhet i lärarutbildningen. Christina Olin-Scheller, professor i pedagogiskt arbete vid Karlstad universitet, tog upp forskningsstudier som visar att bildningsidealet ofta krockar med krockar med andra krav i skolvardagen.
– Studier har visat att många svensklärare tänker på litteraturundervisning som just en sådan ständigt pågående bildningsprocess. Men den tankefiguren krockar med idén om att allt ska vara mätbart och det offentliga samtalet om läsning där man gärna vill kunna sätta etiketter på vad läsandet ger. Dessutom möter lärare motstånd från elevhåll, där läsning ofta är förknippat med något tråkigt. Det gör det svårt för lärare.
Deltagarna kom från vitt skilda verksamheter inom utbildningssektorn. Här fanns skolforskare, skolledare, fritidsledare samt representanter för lärarutbildning, författarutbildning och för folkhögskolor. Det bäddade för en livlig diskussion där teori och praktik fick mötas. Merparten av dagen ägnades åt just diskussion vilket också var syftet med seminariet. Jonsereds herrgård är Göteborgs universitets mötesplats för samverkan.
