Hoppa till huvudinnehåll
Bild
Figurer av Mumintrollet och Alfons Åberg inne på ett bibliotek.
Foto: Mathias Darmell/Mostphotos
Länkstig

Den svåra konsten att läsfrämja

Publicerad

Det pågår en mängd läsfrämjande aktiviteter i Sverige. Men ändå tycks viljan och förmågan att läsa minska. Så hur framgångsrikt är egentligen det läsfrämjande arbetet? Den frågan diskuterades under det digitala seminarium ”I skuggan av läsfrämjande: Det icke-läsande folket?” som Jonsereds Herrgård vid Göteborgs universitet anordnade den 10 februari.

Att det läsfrämjande arbetet i Sverige har pågått under lång tid och bedrivs av en bred koalition av offentliga och privata aktörer återspeglades på seminariet. Bland deltagarna fanns företrädare för bland annat skolor, bibliotek, universitet, kommuner, regioner och ideella organisationer såsom Läsrörelsen. Inledningsanförandet hölls av Kulturrådet som har ett uppdrag att ”initiera, samordna och följa upp läsfrämjande insatser av nationellt strategiskt intresse”.

– Vi stödjer alla konstformer utom film. Men inom ingen annan konstform har vi ett så stort främjandeuppdrag som litteratur och läsning, sa Lotta Brilioth Biörnstad, enhetschef för litteratur och bibliotek på Kulturrådet.

2013 antogs för första gången nationella mål för läsning och läsfrämjande, och det är Kulturrådet som har till uppgift att implementera dem.

– Läsning är utgångspunkt för så många delar av samhället. Det är en grund för kunskapsinhämtning, bildning och demokrati, sa Lotta Brilioth Biörnstad.

Många goda exempel på läsfrämjande

Seminariet samlade drygt 20 personer och i flera av inledningstalen presenterades läsfrämjande projekt. Torbjörn Nilsson, stadsbibliotekarie i Malmö stad, berättade om olika projekt som genomförts i Malmö och tryckte på vikten av att arbeta uppsökande. Ett sådant projekt är Läsambassadörerna. I det fick ungdomar i åldern 16–19 i uppdrag att under sommarlovet skapa mötesplatser för läsning i offentliga miljöer såsom parker, badplatser och torg.

– Barn och unga behöver möta läsning på fler ställen än på bibliotek och skolor. Vi jobbar mycket uppsökande och är på plats i barnens egna miljöer. Böcker och läsning behöver ta plats i det offentliga rummet, sa Torbjörn Nilsson.

Tobias Gard, skol- och ungdomsbibliotekarie i stadsdelen Kronan i Trollhättan, berättade i sin tur om hur han utnyttjar barn och ungas fritidsintresse och digitala vardag för att väcka läslust.

– Jag tror att det är farligt att försöka bestämma vad barn och unga ska läsa och skilja på så kallad bra och dålig litteratur. Istället använder jag mig av texter som finns på nätet för att fånga deras intresse. Det kan till exempel vara fanfiction som bygger vidare på kända verk, sa Tobias Gard.

En fråga om jämlikhet

I Göteborg har kommunen sedan flera år tillbaka inom ramen för projektet ”Jämlikt Göteborg” mobiliserat ett antal aktörer i det läsfrämjande arbetet.

– Det finns stora skillnader mellan olika grupper och områden i Göteborg. Vi satsar för att utjämna skillnaderna. Det innebär att vi satsar på läsfrämjande för alla, men strösslar extra där det behövs mest. Vi har också fokus på tidiga insatser eftersom det ger bäst effekt, berättade Malin Omland, projektledare för ”Staden där vi läser för våra barn”, i sitt anförande.

Till exempel gör biblioteken i utvalda stadsdelar hembesök hos familjer med nyfödda barn för att prata om läsning, förskolor och bibliotek har initierat samverkan, och alla barn som börjar förskoleklassen får en bokgåva som det genomförs aktiviteter med utgångspunkt i.

– Det är svårt att mäta effekter och härleda dem till våra insatser. Men vi har fått ökad tillgång till böcker i offentliga miljöer där barn och familjer vistas, och läsfrämjande har hamnat på agendan hos fler verksamheter inom staden, konstaterade Malin Omland.

Historisk tillbakablick

Ett historiskt perspektiv gavs av Linnéa Lindsköld, lektor vid Högskolan i Borås, som forskat om läsning, läsare och läsfrämjande i policydokument från 1950 och framåt. I 1952 års statliga bokutredning identifierades till exempel ”husmödrar” och ”bönder” som två yrkeskategorier som inte läste någonting. Förklaringen var enkel: de hade ingen ordnad fritid.

– Därmed låg de utanför de åtgärder som diskuterades och de blev inte heller skammade. Däremot fick andra grupper sig en rejäl känga. Det var grupper som ansågs ha stannat i utvecklingen och endast läste veckotidningsnoveller som ansågs vara en form av verklighetsflykt. Det ställdes i kontrast till kvalitetslitteratur och realism som var det man skulle läsa, sa Linnéa Lindsköld.

I den efterföljande diskussionen togs återkommande bilder och motiv i det läsfrämjande arbetet upp. Två sådana är just ”icke-läsaren” och vilken sorts text som räknas som litteratur av tillräcklig hög kvalitet. Från 1950-talets tal om kvalitetslitteratur handlar en stor del av det läsfrämjande arbetet idag mer om att få ovana läsare att överhuvudtaget läsa.

En annan diskussion rörde förskjutningen i hur olika aktörer argumenterar för varför det läsfrämjande arbetet är viktigt. Det blir alltmer vanligt att projekt genomförs med argumentet att läsning är språkutvecklande, vilket flera av seminariets deltagare menade riskerar att reducera litteraturens värde och upplevelse och istället göra litteraturen till ett verktyg för något annat.

Text: Carl-Magnus Höglund

Demokrati & Läsning

”I skuggan av läsfrämjandet – Det icke-läsande folket?” var det tredje seminariet i seminarieserien Demokrati & Läsning. Demokrati & Läsning är ett projekt som drivs i samarbete mellan Jonsereds herrgård och institutionen för didaktik och pedagogisk profession, båda vid Göteborgs universitet, och genomförs med stöd av Stiftelsen Göteborgs Barnhus.

Ytterligare seminarier tillkommer. En stor konferens ”Demokrati & läsning – barn och unga med texten i fokus” anordnas på Pedagogen den 1 november 2021.

Mer info: Jonsereds herrgård.