Debut för kulturvetare på Göteborgs filmfestival

Hallå Anders Teglund, aktuell med filmen Nu är det dokumenterat på Göteborgs filmfestival och tidigare student vid Institutionen för kulturvetenskaper.

Hur kom det sig att du gjorde en film?

– Jag har gjort den tillsammans med min bror Jonas. Vi började med den 2009 och har arbetat med den i etapper sedan dess. Vi har alltid träffat huvudpersonerna, Bertil och Signild, på somrarna i vår stuga utanför Kalix, och Bertil har alltid filmat och fotat mycket. Han är väldigt noggrann med att dokumentera sin vardag, och det var väl det som intresserade oss. Vad är meningen med att hålla på och dokumentera och spara på allt som händer?

Vad handlar filmen om?

– Bertil och Signild som är två äldre släktingar till oss. Bertil åkte från Jämtland till Norrbotten 1948 för att fria till Signild. Och varje år sedan dess har de åkt samma sträcka på 80 mil till hennes hemby där de nu har en liten stuga. Vi följde med på deras 60:e resa. Bertil har hela livet fört noggranna dokumentationer av tillvaron – fotat, filmat, antecknat – och i en hissnande omfattning. Man kan säga att filmen handlar om livet och tidens gång, och vad som händer när man försöker dokumentera allt som händer. Och om kärleken mellan dem, om en äldre generation som möter oss yngre, typ.

Vilken nytta har du haft av dina studier när du gjorde filmen?

– Rent konkret så är det intervjuteknik, att hantera ett oerhört stort arkivmaterial och den etnografiska blicken att se vad som är intressant och betydelsefullt ur olika hänseenden. Sedan så har jag lärt mig att se och förstå verkligheten och vardagen ur en annan människas perspektiv. Förståelse är ju grunden när man ska närma sig en människa för att göra en dokumentär. Om en person är inbunden, uppsluppen, tyst, tråkig, glad eller älskvärd är en sak, men att kunna sätta det lilla och personliga i ett större sammanhang gör det lättare när man ska beskriva någon för en allmän publik.

– Att klippa film är ju som att lägga ett vansinnigt pussel. Vi hade 30 timmars eget material och ett grovt urval av Bertils arkivfilmer på ytterligare 30 timmar. För att ta itu med det krävs en viss kompetens och den skaffade jag mig i min utbildning. Vi har också haft bra hjälp av en dramaturg, Anette Winblad, som arbetat flera veckor med filmen. Hon har hjälpt oss i omgångar att få ihop det hela. Plus massa andra människor som också bidragit.

Hur känns det att den ska visas på Göteborgs filmfestival?

– Fantastiskt! Som vi har kämpat för att få ihop det! Och hela tiden med en oro över att Bertil och Signild, som ju är i 90-årsåldern, inte ska hinna uppleva den färdiga filmen. Och vi har en hedergäst till premiären. Bertil flyger ner från Jämtland för att vara med. Innan vi gjorde filmen hade jag knappt pratat med honom, men nu står jag honom ganska nära, så för mig betyder hans närvaro mycket. Jag hoppas att han tycker om slutresultatet, även om jag vet att han nog tycker vi klippt bort för mycket.