Göteborgs universitet
Bild
different postures and movements illustrated by human silhouettes
Foto: north100/shutterstock.com
Länkstig

Kan man identifiera neuropsykiatriska tillstånd genom rörelser?

Jonathan Delafield-Butts senaste blogginlägg

[Publicerat 10 september, 2019 av Jonathan Delafield-Butt]

För många år sedan slogs jag av hur mycket man kan uttyda om människor genom rörelser, särskilt i fråga om psykopatologi. Roger Sperry, Nobelprisbelönt neurolog vid Caltech, menade att ”enda produkten av hjärnans funktion är motorisk koordination” (Sperry, 1952). Det verkar rimligt att anta att alla psykologiska bekymmer har sitt ursprung i hjärnan, och utifrån Sperrys logik skulle dessa i så fall yttras som kroppsrörelser.

Det var genom min erfarenhet inom akutpsykiatri som jag förstod att kroppsrörelser kan vara ett mycket subtilt men också mycket betydande uttryck. Jag jobbade på akutavdelningarna på Royal Edinburgh Hospital och hamnade i en diskussion med en kollega om schizofreni. Hon sa då att hon kunde ”diagnostisera” personer med schizofreni bara inom några sekunder efter att de kommit in i hennes rum. Det som avslöjar dem är nämligen hur de rör på sig – hur de öppnar dörren, rör på kroppen och händerna samt byter hållning när de rör sig mot läkarens stol.

Bara genom att se någon komma in, gå och sitta ned kunde man utläsa massor av information om vederbörandes psykofysiologi. Sättet de hanterade dörrhandtaget, hur de mödosamt knuffade upp dörren och ökade takten förväntansfullt samt hur de vred blicken från dörren till doktorn och sedan stolen i takt med att de närmade sig läkaren. Samtidigt utvärderades ständigt det hot eller den omtanke som upplevdes och hur detta i sin tur påverkade dels tankar och känslor, dels sådant som ansiktets uttrycksfullhet, gester och gångstil. Alla dessa rörelser kontrollerades sekund för sekund inför den kommande diskussionen och visade det som barnpsykiatrikern Daniel Stern kallar för ”vitalitetsformer” (Stern, 2010). De lät patienten sätta sig bredvid läkaren och studerade sen den rika sociala respons som följde.

Jag litade på min kollegas intuition att en ”diagnos” faktiskt kan ställas redan innan patienten ens satt sig ner. Men samtidigt var det helt riktigt av henne att åsidosätta den känslan i sin faktiska yrkesroll, och istället fokusera på diagnostiska kriterier och strukturerad bedömning utifrån vedertagen medicinsk kunskap.

Som forskare har jag dock inte kunnat släppa den där känslan, för den får mig alltid att tänka på detta om att kroppsrörelser egentligen är den enda produkten av hjärnans aktivitet, och vilka implikationer det skulle kunna ha rent medicinskt. Neurovetenskap rörande perception har nyligen visat att våra ögon och öron uppmärksammar blixtsnabba, mycket subtila förändringar i andras rörelser och hållning. Vi läser varandras sociala avsikter, intressen och planer genom det filosofer kallar ”direkt erfarenhet” (Gallagher, 2008). Det här är implicita bedömningar av den andras tankar genom snabba, direkta mentala kalkyler eller ”neural resonans” (Gallese, 2014), istället för den långsammare och mer metodiska mentaliseringsprocessen vi annars använder för att förstå hur folk tänker.

Neuropsykologin i implicit, direkt social ”tankeläsning” har förbättrats rejält över det senaste decenniet (Schilbach et al., 2013). Vi vet nu inte bara att spegelneuroner hjälper oss läsa andras intentioner genom kroppsrörelser (Rizzolatti & Sinigaglia, 2008), utan också att vi delar autonoma regleringar av uppmärksamhet och intresse inom ett mycket välutvecklat ”socialt engagemangssystem” där alla modulerar varandra direkt (Delafield-Butt, 2018). Detta tyder på att vi kanske implicit förstår eller ”känner av” varandras sinnesstämning genom att studera snabba subtila justeringar av fingrar, händer, huvud och ögon. Jämför detta med den gamla idén om motöverföring, så får du ett hum om hur direkt erfarenhet hjälper oss förstå varandras tankar.

Det som jag tycker är särskilt spännande är att vi nu står inför ett vägskäl där den här implicita kunskapen om andras tankar snart kan uttryckas explicit, tack vare neurovetenskapens framsteg inom social kommunikation via kroppsrörelser. Väger man dessutom in de framsteg som kroppsnära teknik (till exempel iWatch och Fitbit) bidragit med, samt dataanalysmetoder drivna av kraftfull artificiell intelligens, kommer vi snart att kunna studera rörelsemönster detaljerat och vetenskapligt. På så sätt kommer min gamla kollegas idé faktiskt kunna prövas formellt och inte bara vara en stark intuition. Jag och mina medarbetare (https://www.strath.ac.uk/research/innovationinautism/) jobbar mot att få betydligt bättre kunskap om den motoriska etiologin i neuropsykopatologi, särskilt i fråga om barndomsautism där den diagnostiska processen ofta är utdragen och osäker. Dessa motoriska mätverktyg ger precisa statistiska analyser som kan underlätta vid diagnos (Anzulewicz, Sobota, & Delafield-Butt, 2016). Det som en gång bara var en subjektiv känsla har nu alltså blivit fullfjädrad objektiv kunskap.

[Detta är en blogg. Syftet med bloggen är att informera och väcka tankar om angelägna ämnen. Åsikterna är skribentens och inte nödvändigtvis Gillbergcentrums.]