"Sweetenings" and "Babylonish Gabble"

Denna avhandling söker ta reda på vilka vibratotekniker och tekniker för att artikulera snabba passager som användes i konstmusik av flöjtister under 1700- och 1800-talen. En fingervibrato-teknik som i denna avhandling benämns flattement-teknik är den mest väldokumenterade vibrato tekniken under hela 1700-talet. En annan fingervibrato-teknik som användes kallades martellement eller Schwebungen. Under första hälften av 1800-talet användes flattement-tekniken jämsides med luftvibratot, som under övervägande delen av 1700-och 1800-talen var långsamt och kontrollerat, ofta beskrivet som fyra vågrörelser på en lång ton.

De stavelser och stavningar som används för dubbeltunga i de skriftliga källorna kan kategoriseras i tre tekniker, d-g/t-k, d-r/t-d och d-l/t-tl, där d-g, d-r och d-l representerar mjukare nyanser. Under 1700-talet och första hälften av 1800-talet var d-l/t-tl den vanligaste tekniken för dubbeltunga i England och Tyskland, däremot var denna teknik inte mycket använd i Frankrike.

Legato kunde appliceras av flöjtisterna när det inte var inskrivet, under det sena 1700-talet och det tidiga 1800-talet var artikulationsmönstren två bundna och två stötta liksom noter bundna två och två ofta rekommenderade. I Frankrike var d-g/t-k den dominerande tekniken för dubbeltunga från och med det senare 1700-talet, och under den andra hälften av 1800-talet blev denna teknik den vanligaste också i Tyskland och England, vilket speglar en förändring från 1700-talets rundare ideal för en artikulerad snabb passage mot ett mer stackaterat.

Beskrivningarna av dessa tekniker och hur de används har testats av författaren, och teknikerna har använts i konserter. Klingande musikexempel från CD-skivor med flöjtmusik av Johann Adolph Scheibe, Morten Raehs och Johan Helmich Roman med författaren samt bl.a. Lars Ulrik Mortensen, liksom en radioinspelning med musik av bl.a. Kuhlau är kommenterade och integrerade i texten och bifogade i avhandlingen.