Till sidans topp

Sidansvarig: Webbredaktion
Sidan uppdaterades: 2012-09-11 15:12

Tipsa en vän
Utskriftsversion

Ungdomstid i (oviss) vänt… - Göteborgs universitet Till startsida
Webbkarta
Till innehåll Läs mer om hur kakor används på gu.se

Ungdomstid i (oviss) väntan - Mottagande av ensamkommande barn i Nacka kommun

Rapport
Författare Live Stretmo
Förlag Fou Södertörn
Förlagsort Södertörn
Publiceringsår 2018
Publicerad vid Institutionen för pedagogik, kommunikation och lärande
Språk sv
Länkar https://fou-sodertorn.se/wp-content...
Ämnesord Ensamkommande barn och ungdomar, kommunalt flyktingmottagande, HVB-hem, socialtjänst, migration
Ämneskategorier Utbildningsvetenskap, Sociologi, Socialt arbete

Sammanfattning

I denna studie har en grupp barn och ungdomar följts upp samt intervjuats en eller flera gånger om sina erfarenheter av att leva som ensamkommande i Nacka kommun. Samtal och intervjuer har också genomförts med boendepersonal, socialsekreterare och chefer inom Nacka kommun, överförmyndaren samt ett urval pedagoger och lärare vid Nacka gymnasiums introduktionsenhet. Intervjuerna har kretsat kring ungdomarnas erfarenheter av att komma till Sverige, vardagsliv samt skolerfarenheter från hemlandet. Intervjuer och samtal med personal, myndighets- och stödpersoner har fokuserat på konkreta aspekter av arbetet med målgruppen, utmaningar i det och samverkan med andra aktörer. Intervjuer med ungdomarna visar att det finns vissa vakuum i mottagandet, liksom en paradox: trots att det finns många vuxna aktörer i mottagandet, så är det inte någon särskild aktör som har/tar det övergripande (föräldra-) ansvaret. Syftet med Nackas övergripande organisering av sitt arbete med de unga har varit att skapa goda förutsättningar för ett självständigt vuxenliv. Samtidigt kan man undra hur det arbetet fungerar om inte barnen/ungdomarna ges förutsättningar för varaktiga och nära relationer. Forskningen om placerade barn och ungdomar generellt betonar vikten av kontinuitet i relationer och betydelsen av att de ges möjlighet att knyta an till en vuxen. Detta illustrerar hur nära och varaktiga relationer och sammanhang kan vara a och o för integration och utveckling på lång sikt. Forskning visar hur sömnproblematik som mardrömmar, oro och svårigheter att komma till ro var mycket vanligt bland de ensamkommande, samtidigt som denna uppföljning visar hur HVB-hemmen drar ner på sin personaltäthet nattetid. Det går också att skönja en viss ”HVB-identitetslöshet”, där hemmen inte har definierat sitt uppdrag och vilken verksamhet som ska bedrivas. Ibland talas det om att ungdomarna behöver ”mer ramar än kramar”, men vad detta betyder behöver belysas samt problematisering. Att skapa en boendekedja kring ensamkommande barn och ungdomar med syftet att stödja dem till ett självständigt vuxenliv, kräver troligtvis ett ständigt arbete med olika typer av relationer: Verksamheterna behöver fråga sig och diskutera vilka relationer som möjliggörs inom deras organisatoriska ramar, och vilka som inte gör det. Vilka hinder för skapandet av nära relationer kan t.ex. värden som ”fler ramar än kramar” bidra till? Självständighet förutsätter, enligt forskningen, att nära relationer samt kontakter med viktiga vuxenpersoner finns. En liknande ”identitetslöshet” kan ses även hos andra aktörer i mottagandet, t.ex. när arbetet med ensamkommande barn skrivs ut ur socialtjänstens ordinarie arbete och förläggs vid sidan om den ordinarie verksamheten och under en annan politisk nämnd. Detta understryker betydelsen av att synliggöra de normer och värderingar om ensamkommande barn och ungdomar som finns inom mottagandet samt att jobba med värdegrundsfrågor: Detta berör t.ex. huruvida de ensamkommande barnen och ungdomarna bör uppfattas som ”alla andra barn” med samma rätt till god utveckling och stöd eller om de istället är ”annorlunda barn”, vilket legitimerar en annan typ av socialt arbete. Ensamkommande barns känsla av delaktighet i sitt vardagsliv hänger ihop med om de får delta i beslutsprocesser som berör konkreta och vardagliga frågor, som vilken mat som ska serveras till middag på det HVB-hem där de bor, eller att de känner att socialsekreteraren är lyhörd för deras önskemål om exempelvis boendeplacering. Dock är ungdomarnas möjlighet att påverka övergripande och existentiella frågor, som vem som ska få stanna i Sverige, sådant som fattas över huvudet på dem. Ofta framstår besluten som orättvisa och beslutsprocessen som ogenomskinlig för såväl de ensamkommande barnen som för de praktiker som arbetar med och för dem. En konkret utmaning för det kommunala mottagande är därför hur man ska gå till väga för att ta tillvara ensamkommande barns intressen oavsett deras slutliga asylbesked. Att arbeta med det ensamkommande barnets bästa i fokus är en utmaning som ställer krav på att barnen och ungdomarna ges verkliga möjligheter att föra sin talan i sitt vardagsliv. Detta ställer krav på tolkresurser eller att andra personer i barnens vardagsliv, t.ex. boendepersonal, har breda språkkunskaper. Betydelsen av att anställda på HVB-hemmen har språkkunskaper måste dock vägas mot att de har en professionell bakgrund, väl lämpad för ett psykosocialt arbete med ensamkommande barn och ungdomar. Det vore kanske också önskvärt att auktoriserade tolkar kunde ges möjlighet att utveckla sin kompetens när det gäller att tolka samtal med barn och ungdomar. En annan konkret utmaning för vårt kommunala mottagande blir slutligen hur vi ska gå till väga för att ta tillvara ensamkommande barns intressen och skapa förutsättningar för god utveckling oavsett deras slutliga asylbesked. Detta är en praktisk utmaning som visat sig vara än mer aktuell i rapportens slutskede, än då arbetet med den påbörjades.

Sidansvarig: Webbredaktion|Sidan uppdaterades: 2012-09-11
Dela:

På Göteborgs universitet använder vi kakor (cookies) för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder kakor.  Vad är kakor?