Till sidans topp

Sidansvarig: Webbredaktion
Sidan uppdaterades: 2012-09-11 15:12

Tipsa en vän
Utskriftsversion

Mätmetoder för bestämning… - Göteborgs universitet Till startsida
Webbkarta
Till innehåll Läs mer om hur kakor används på gu.se

Mätmetoder för bestämning av stråldoser till ögats lins

Rapport
Författare Viktor Sandblom
Charlotta Lundh
Anja Almén
Förlag Strålsäkerhetsmyndigheten
Förlagsort Stockholm
Publiceringsår 2013
Publicerad vid Institutionen för kliniska vetenskaper, Avdelningen för radiofysik
Språk sv
Länkar www.stralsakerhetsmyndigheten.se/Gl...
Ämnesord Stråldos, ögats lins, katarakt, mätmetoder, mätinstrument
Ämneskategorier Strålningsbiologi, Radiofysik, Diagnostisk radiologi, Medicinsk laboratorie- och mätteknik

Sammanfattning

I april 2011 sänkte International Commission on Radiological Protection (ICRP) sin rekommenderade dosgräns för ögats lins för arbetstagare vid verksamhet med joniserande strålning från 150 mSv/år till 20 mSv/år (ekvivalent dos). Under senare år har det i flera studier gjorts uppskattningar av ekvivalent dos till ögats lins för per-sonal som arbetar med röntgenvägledda procedurer. Resultaten från de flesta av dessa tyder på att det finns risk att personal överstiger 20 mSv/år till ögats lins. Hp(3) (persondosekvivalenten på 3 mm djup i mjuk vävnad) är den, av International Commission on Radiation Units and Measurements (ICRU), föreslagna storheten för att uppskatta ekvivalent dos till ögats lins. Konversionsfaktorer från luftkerma till Hp(3) finns i dag inte tillgängliga i någon internationell standard. För mätningar av persondosekvivalent till ögats lins används därför ofta Hp(0,07) istället. Aktiva dosimetrar (exempelvis EDD-30, NED-30, RaySafe i2, DMC 3000 eller EPD) kan användas för grov initial uppskattning av ekvivalent dos till extremiteter eller ögats lins. För att minska osäkerheter i samband med mätning bör passiva do-simetrar användas (exempelvis DIS-1, EYE-DTM, Inlight® nanoDotTM eller ett TLD-system). Om det tillgängliga mätinstrumentet inte är kalibrerat för relevant energi och djup samt med lämpligt fantom för den önskvärda tillämpningen bör det övervägas att utföra kalibreringen på annat sätt. Om lokal kalibrering av mätinstrument inte är möjligt kan de skickas in till SSM:s riksmätplats för joniserande strålning. SSM erbjuder spårbar kalibrering av mätinstrument i strålfält i ISO:s N-serie enligt ISO 4037. Operatörens position i förhållande till patient och röntgenrör ser olika ut för olika typer av röntgenvägledda procedurer. Vid vissa typer av procedurer inom kardiologi träffar dock den spridda strålningen nästan uteslutande operatörens ögon snett ner-ifrån vänster. Energiintervallet för den spridda strålningen som träffar operatören vid en röntgenvägledd procedur är ungefär 20–100 keV. Då primärstrålningen träffar patienten och sprids mot operatören vid röntgenvägledda procedurer förskjuts energispektrumet ungefär 10 keV mot lågenergiområdet. Felaktig positionering eller kalibrering av en dosimeter avsedd för uppskattning av ekvivalent dos till ögats lins leder till mätfel. För personal som arbetar med röntgen-vägledda procedurer bör dosimetern vara kalibrerad att mäta Hp(0,07) eller Hp(3). Att använda Hp(10) leder till större osäkerheter. Vad gäller positioneringen bör dosimetern placeras på tinningen bredvid ögat, så nära ögat som möjligt, på den sida röntgenröret befinner sig. Det är viktigt att vara medveten om vilka osäkerheter som förknippas med olika mätmetoder. Så länge man är medveten om osäkerheterna kan flera olika metoder användas för uppskattning av ekvivalent dos till ögats lins, det beror på vilket syfte mätningen har. Under arbetet med denna rapport har en del forskningsbehov identifierats, enligt följande. För att få en ökad kunskap om samband mellan exponering och hälsoeffekter behövs sannolikt en ökad kunskap om energideponering i ögat som organ för olika typer av strålningssituationer. De skyddsstorheter som beskrivs i denna rapport används ibland också i studier vars syfte är att kartlägga effekter av bestrålning, exempelvis i epidemiologiska studier. Skyddsstorheterna är en oexakt beskrivning av energideponering i olika delar av ögat. Rimligtvis kan en ökad kunskap om grundläggande dosimetri för olika energier och strålslag bidra till att osäkerheterna minskar i studier där effekter kartläggs. Även utredningsarbete om konsekvenser av en sänkt dosgränser behövs. Detta gäller såväl metoder för att kontrollera att dosimetrar uppfyller de krav som i dag ställs och att använda metoder i kliniken genererar tillräckligt noggranna värden för att säkerställa att dosgränser inte överskrids.

Sidansvarig: Webbredaktion|Sidan uppdaterades: 2012-09-11
Dela:

På Göteborgs universitet använder vi kakor (cookies) för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder kakor.  Vad är kakor?