Avhandling för medicine doktorsexamen vid Sahlgrenska akademin, Institutionen för neurovetenskap och fysiologi, Sektionen för psykiatri och neurokemi, Gillbergcentrum
Adult psychiatric outpatients; neuropsychiatric, neuropsychological and neurodevelopmental aspects
Opponent: professor Christian Rück, Institutionen för klinisk neurovetenskap, Karolinska Institutet, Stockholm
Betygsnämnd: professor Bo Söderpalm (ordf.), docent Matilda Frick (SU) och docent Magnus Lindvall (LU)
Disputationen hålls på svenska
Neuropsykiatriska funktionshinder (NPF) så som autismspektrumtillstånd (ASD) och attention-deficit/hyperactivity disorder (ADHD) är relativt vanligt förekommande i befolkningen med en sammantagen förekomst åtminstone runt 10 procent.
Forskningen inom området har huvudsakligen gjorts inom barn- och ungdomspsykiatrin. De undersökningar som gjorts inom vuxenpsykiatrin har oftast studerat grupper utan pågående samsjuklighet eller med väldigt tydliga specifika andra problem.
Det är fortsatt oklart hur vanligt det är med bakomliggande NPF bland vuxna personer som söker psykiatrisk hjälp, hur många som har blivit diagnostiserade i barndomen och vilka biomarkörer eller neuropsykologiska tester som är värdefulla i diagnostiken.
Målet med projektet är att undersöka prevalensen för NPF bland vuxna psykiatriska öppenvårdspatienter och att försöka få fram metoder som på ett effektivt och säkert sätt kan användas i kliniska bedömningar för att, om möjligt, förbättra diagnostiken.
I första studien undersöktes NPF hos nyremitterade psykiatriska öppenvårdspatienter. Alla nya patienter i åldern mellan 18 och 25 år blev erbjudna en djuplodande neuropsykiatrisk utredning och tillkommande psykiatrisk bedömning oavsett remissorsak. Bland undersökningarna som gjordes ingick neuropsykologisk bedömning, undersökning av ögonrörelser/blickriktning med hjälp av en eye-tracker, reaktionsmätning av galvanisk hudkonduktans (GSR) och mätning av pupillvidgning. Resultaten av dessa undersökningar presenteras i Studie II till IV där det undersöktes om det fanns signifikanta skillnader mellan olika diagnoskategorier.
I studie II analyserades ögonrörelser, i Studie III neuropsykologiska testresultat och i Studie IV analyserades hudkonduktans och pupillreaktion.
NPF diagnostiserades hos 63 % av alla de patienter som kom till den psykiatriska öppenvårdsmottagningen. NPF-diagnoser hade ofta missats under barndomen, i synnerhet bland kvinnliga patienter. Det förekom en signifikant komorbiditet mellan ADHD och ASD samt mellan de olika NPF-diagnoserna och ”traditionella”.
Med hjälp av datadriven eye-tracker-analys kunde man se att patienter med höga poäng för autistiska egenskaper, respektive depressiva symptom, var mindre benägna att titta i ögonen på bilder av ansikten de presenterades för. Det från kontrollgrupper välkända fenomenet att man tenderar att titta mer på vänster sida av ansikten, minskade för båda dessa grupper.
Några skillnader mellan de som hade höga poäng för egenskaper kopplade till ADHD, och de som inte hade det, kunde inte visas i något av de neurofysiologiska testen. Ej heller kunde några säkert kliniskt användbara skillnader uppmätas i de neuropsykologiska testerna.
Resultaten tyder på att man alltid bör bedöma NPF hos
psykiatriska öppenvårdspatienter, och att NPF, som inte
uppmärksammats i barndomen, mycket väl kan ligga bakom den
presenterande vuxenproblematiken. Detta kan leda till sekundära
psykiatriska problem, kanske i synnerhet hos kvinnor. Indirekt talar
resultaten för att det skulle behövas ett brett fokus på flickor avseende NPF inom barn- och ungdomsvården. Vidare talar resultaten för att det kan vara värdefullt att använda såväl eye-tracker som GSR vid bedömningen av ASD. Resultaten talar inte för att neuropsykologiska testbatterier som fokuserar på exekutiva funktioner är diagnostiskt användbara på en vuxenpsykiatrisk öppenvårdsmottagning.