Avhandling för medicine doktorsexamen vid Sahlgrenska akademin, Institutionen för neurovetenskap och fysiologi, Sektionen för psykiatri och neurokemi
Epidemiology of dementia - with particular focus on time trends and methodology
Opponent: professor Katarina Nägga, Institutionen för hälsa, medicin och vård, Linköpings universitet, Linköping
Betygsnämnd: docent Ann Brinkmalm Westman (ordf.), docent Karin Modig (KI) och docent Sebastian Palmqvist (LU)
Disputationen hålls på svenska.
Det går bra att delta på distans, disputationen kommer att streamas via Zoom Webinar:
Den som deltar på distans har möjlighet att ställa frågor till disputanden, efter betygskommittén. Ordföranden för disputationsakten, professor Elisabet Wentz läser upp dem för disputanden. Skicka dina frågor via chatt-funktionen i Zoom Webinar.
Demens är ett paraplybegrepp för många olika sjukdomar som har gemensamt att de försämrar den kognitiva förmågan. Under det senaste decenniet har ett mönster av minskande nyinsjuknande (incidens) och förekomst (prevalens) av demens framkommit. Det är ännu oklart om den här minskningen även går att se i åldersgruppen 85+. Det är också oklart om ökningen i medellivslängd även omfattar personer med demens.
Hur diagnosticeringen av demens görs har betydelse för resultaten av studier på demens. De kriterier som vanligtvis används är baserade på olika upplagor av the International Classification of Diseases (ICD) och Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM). Resultat från populationsbaserade studier om demens kan påverkas av selektivt bortfall, det vill säga om personer som tackar nej skiljer sig från deltagarna.
Data som användes i den här avhandlingen kommer från den populations-baserade H70-studien och Kvinnostudien i Göteborg. Deltagarna som ingår i den här avhandlingen kommer från tre kohorter födda 1901-02, 1923-24 och 1930.
Studierna inom avhandlingen visar att överlevnadstiden från 85-års ålder ökade både hos dem med och utan demens, och demens var den viktigaste faktorn kopplad till död i båda kohorterna. Få studier har undersökt tidstrender i dödlighet i den här åldersgruppen. Att resultaten indikerar att personer med demens lever längre är positivt för patientgruppen, men kan även leda till en ökad belastning på hälso- och sjukvård. Det framgår också att prevalensen av demens vid 85- och 88-års ålder och incidensen mellan 85-89 år minskade över en 30-årsperiod.
Få studier har kunnat undersöka tidstrender i den här åldersgruppen. Resultaten är glädjande då de pekar på att risken för demens går att påverka även högt upp i åldrarna.
Vidare fann vi att deltagarna i jämförelse med de som tackade nej hade lägre prevalens av olika sjukdomar, högre utbildningsnivå och oftare var gifta. Däremot var deltagarna mer lika den totala populationen av jämnåriga göteborgare. Det kan innebära att resultat från våra studier till viss del underskattar förekomsten av sjukdom, men att deltagarna i stort är representativa för majoriteten av göteborgarna i samma ålder.
Vi såg också att det diagnostiska kriteriet ICD-10 resulterade i lägst prevalens av demens, medan ICD-11 och DSM-5 gav de högsta. Vi har inte kunnat hitta någon annan studie som undersöker de två nyaste kriterierna, ICD-11 och DSM-5, i förhållande till varandra. Att prevalensen av demens var betydligt högre när dessa kriterier applicerades beror sannolikt på att en nedsättning i minnesfunktion inte längre anges som krav för en demensdiagnos och kan innebära att fler patienter kommer att kunna diagnosticeras med demens i framtiden.
Sammanfattningsvis bidrar den här avhandlingen med ökad kunskap om tidstrender i demensepidemiologi och metodfrågor gällande detta, så som selektivt bortfall och vikten av val av diagnostiska kriterier.