Länkstig

Anna Nordenholm – Chronic Achilles tendon rupture

Forskning
Hälsa & medicin

Avhandling för medicine doktorsexamen vid Sahlgrenska akademin, Institutionen för neurovetenskap och fysiologi, Sektionen för hälsa och rehabilitering

Disputation
Datum
25 maj 2022
Tid
09:00 - 12:00
Plats
Sal 2119, Hus 2, Hälsovetarbacken Entré F, Arvid Wallgrens backe, Sahlgrenska akademin
Ytterligare information
Länk till
avhandlingen

Avhandlingens fullständiga titel

Chronic Achilles tendon rupture – Perspectives on outcome after surgical treatment and rehabilitation

Opponent och betygsnämnd

Opponent: professor Suzanne Werner, Institutionen för Molekylär medicin och kirurgi, Karolinska Institutet, Stockholm.

Betygsnämnd: docent Caroline Schmidt (ordf.), docent Katarina Steding Ehrenborg (Lund) och professor Björn Rydevik.

Bra att veta

Disputationen sker på svenska.

Disputationen streamas online via Zoom Webinar.

Allmänhet som deltar på distans har möjlighet att ställa frågor till disputanden, efter betygskommittén. Skicka dina frågor via Q&A-funktionen i Zoom Webinar, till ordföranden för disputationsakten, professor Jane Carlsson, som läser upp dem för disputanden.

Forskning om kronisk hälseneruptur

Kronisk hälseneruptur innebär en total ruptur (bristning) av hälsenan, för vilken korrekt behandling har försenats med fyra veckor eller mer. Förseningen beror oftast på en felaktigt ställd diagnos av bedömande sjukvårdspersonal eller på att patienten själv väntat med att söka vård. Kronisk hälseneruptur kan drabba vuxna personer i alla åldrar, men är vanligast hos personer över 60 år. Kvinnor och män verkar drabbas ungefär i samma utsträckning. Jämfört med patienter med akut hälseneruptur, är patienter med kronisk hälseneruptur betydligt mindre studerade.

Syftet med denna avhandling var att undersöka utfallet av operation och efterföljande rehabilitering för patienter med kronisk hälseneruptur, ur ett brett perspektiv. Avhandlingen inkluderar både kvantitativa och kvalitativa forskningsmetoder och innefattar fem studier som utvärderar objektiv och subjektiv fot- och underbensfunktion, patientupplevelser och ekonomisk kostnad.

Den första studien utvärderade utfallet ett år efter operation och visade en stor individuell variation avseende graden av återhämtning hos patienterna. På gruppnivå hade patienterna kvarstående begränsningar i subjektiv fot- och underbensfunktion och majoriteten hade återgått till lätt till måttlig fysisk aktivitetsnivå. Vad gäller vadmuskeluthållighet återhämtade sig vissa patienter bra, medan andra uppvisade en kvarstående funktionsnednedsättning upp till 30–50% jämfört med den friska sidan. Vidare visade studien att patienterna hade en förlängning av den skadade senan jämfört med den friska.

I studie II utvärderades biomekanik vid gång innan operation samt ett år efter operation. Patienternas gång efter operation jämfördes sedan med en frisk kontrollgrupp. Resultatet visade att patienterna kunde utveckla bättre kraft i fot- och knäled under gång vid ett-årsuppföljningen, jämfört med innan operation. Däremot kvarstod fortfarande en viss nedsättning i gångfunktion jämfört med friska kontroller.

Den tredje studien utvärderade relationen mellan vadmuskeluthållighet, biomekanik vid gång, samt senförlängning ett år efter operation. Studien visade att bättre vadmuskeluthållighet var relaterat till en bättre gångförmåga, speciellt avseende kraftutveckling i fotled. Dessutom indikerade resultaten att en lägre grad av senförlängning var relaterad till bättre vadmuskeluthållighet.

Studie IV studerade patienternas egna upplevelser av att drabbas av, behandlas för och återhämta sig efter en kronisk hälseneruptur. Data samlades in genom kvalitativa gruppintervjuer, utförda fyra till sex år efter operation. Patienterna beskrev traumatiska såväl som eller icke-traumatiska skademekanismer med efterföljande svaghet i foten som inte förbättrades med tiden. Att rätt diagnos ställdes upplevdes av patienterna som en lättnad, men att inse att behandlingen försenats på grund av att fel diagnos ställts av sjukvårdspersonal eller att de själva avvaktat med att söka sjukvård var frustrerande. Patienterna uttryckte en övergripande nöjdhet med resultatet av behandlingen, men vissa hade anpassat sin fysiska aktivitet på grund av rädsla för en återfallsskada.

I den femte studie utvärderades hälso- och sjukvårdskostnader samt kostnader för sjukskrivning för patienter som opererats för kronisk hälseneruptur. Kostnaderna jämfördes sedan med den för patienter som behandlats med eller utan operation för akut hälseneruptur. Vidare utvärderades patientrapporterad fot- och underbensfunktionen innan operation samt ett år efter operation. Studien visade att sjukvårdskostnaderna var signifikant högre för behandling av kronisk hälseneruptur jämfört med akut hälseneruptur. Patientrapporterad fot- och underbensfunktion var signifikant förbättrad vid ett-årsuppföljningen hos patienter med kronisk hälseneruptur.

Sammantaget visar resultaten av denna avhandling att det ett år efter operation av kronisk hälseneruptur är vanligt med kvarstående nedsättningar i subjektiv och objektiv fot- och underbensfunktion. Patienternas gångförmåga förbättras avsevärt av operation jämfört med preoperativ gång, men normaliseras inte nödvändigtvis jämfört med friska kontroller. Försenad behandling av hälseneruptur kan resultera i en negativ patientupplevelse och leder till högre sjukvårdskostnader jämfört med om skadan behandlas i akutskedet. Denna avhandling bidrar med ny värdefull kunskap till det idag mycket begränsade kunskapsläget inom området.

Bild
Different muscle activityies – image from thesis cover
Foto: Pontus Andersson/Pontus Art Production